Den lille antinepotikern

Min brorson har aldrig velat utnyttja den inom näringslivet så vanliga nepotismen för att få ett säkert och välavlönat arbete genom brorsan eller genom mig. Han drar sig alltså fram från jobb till jobb och lever ur hand i mun. Trots hans ringa ålder har han dragit två slutsatser av sina erfarenheter:

• undvik att dra på sig en massa utgifter genom att ha en stor bostad, skaffa barn, etc, för man vet aldrig hur länge man har jobb
• undvik att spara pengar på banken utan göra av med dem genast för man vet aldrig när man får ansöka om socialbidrag igen

Det har framkastats förslag om att göra det lättare att sparka ungdomar, vilket brorsonen ställer sig ytterst frågande till. Han säger att det är hur lätt som helst att sparka folk, så många gånger som han fått sparken. Därvid har man dessutom satt gränsen för ungdom vid 26 år! Som alla vet hade Mozart vid den åldern skrivit 35 symfonier, Karl XII slagit ryssarna vid Narva, Alexander den Store erövrat hela Levanten, och Albert Einstein utarbetat den speciella relativitetsteorin. Skulle dessa vara ungdomar?!

För övrigt borde detta inte bara gälla ungdomar utan alla som har svårt att få jobb; medelålders, äldre, kvinnor, utlänningar, etc. Eller varför inte alla arbetstagare?

Nå, den som har framkastat förslaget verkar utgå från att man vill bli av med sina anställda utan att de har laglig möjlighet att bråka för mycket. I sanning en märklig inställning, man anställer väl inte folk för att ge dem sparken heller? Mina underlydande är i allmänhet veritabla trotjänare, och skulle det komma in ett rötägg någon gång är det bara att slänga ut vederbörande, och om denna skulle klaga kan han lätt avspisas med en mindre dusör.

En spårvägsdröm

Jag drömde att jag åkte spårvagn hem till Majorna från Lilla Torget. Spårvagn åker jag normalt inte, så drömmen var oanfäktad av den ofta så påträngande krassa verkligheten.

Det var fredag kväll, och jag var på hemväg från biografen Viktoria efter att ha sett ”Att ha och inte ha”. Jag missade vagnen precis, men det gjorde inget eftersom det kommer alltid en ny inom fem minuter. Jag inträdde i nästa vagn och slog mig ned på en ledig plats. Vagnen var inredd med träpaneler utsmyckade med intarsior och försedd med mjuka lädersäten. Fönstren täcktes delvis av mörkblåa gardiner med stadsvapnet på. Det var sommar och varmt, men det gick lätt att få en behaglig bris genom att dra ner fönstret till hälften. Mellan fönstren var blomvaser med mörkröda tulpaner anbringade.

Biljettförsäljning och visering sköttes av en kringvandrande konduktör med sin respektingivande uniform och växellåda på magen. Han kände förstås igen mig, gjorde honnör, och sade ”Godafton, civilingenjörn! Har kvällen varit trevlig?”, varpå jag svarade jakande.

Samtidigt som mig klev en äldre dam på, placerade sig på stolen framför, och i distraktion placerade hon sin kasse på stolen bredvid. Efter ett diskret harklande från konduktören insåg hon sitt misstag och med en lätt rodnad i ansikten flyttade hon snabbt ned kassen på golvet, så att den inte skulle ta upp någon sittplats.

Spårvagnen gled försiktigt iväg efter att föraren försäkrat sig om att samtliga passagerare hunnit sätta sig tillrätta. Nästa stopp var Domkyrkan, där ett sällskap av sju ungdomar av olika kön klev på. De sökte upp de speciella sällskapsplatserna med motvända soffor i mitten av vagnen, som var lediga eftersom flertalet övriga passagerare var ensamåkande. Deras väskor klirrade av sitt innehåll, förmodligen starka drycker. En av dem verkade redan ha hunnit bli något berusad, och började väl högljutt redogöra för kvällens kommande förehavanden och sina idéer om det kategoriska imperativet. Hans kamrat tystade snabbt ned honom med imperativet ”försök att uppföra dig hyfsat på offentlig plats, annars känner jag inte dig mer!”.

Vid Järntorget klev som vanligt ett antal personer av och några på, däribland en synbarligen förståndshandikappad ung man, som hade en nyinköpt halv special i handen. En av medpassagerarna förklarade genast att sådant naturligtvis inte går för sig, varpå mannen skamset lomade av igen med sin färdkost.

Resan forsatte utan större intermezzon. Framåt Johannesplatsen hördes dock en genomträngande ringsignal från en ung dams jackficka. Högröd i ansiktet, när hon insett att hon glömt att stänga av apparaten innan resan påbörjades, fumlade hon, tappade apparaten på golvet, och det tog minst femton sekunder innan hon fick tyst på den.

Vid Amiralitetsgatan klev jag av för att gå den sista biten hem. En vänlig men bestämd poliskonstapel hejdade mig för att uppmärksamma mig på att en papperslapp hade ramlat ur min ficka, ”han får se till att inte skräpa ned på stadens gator!”. Jag passade på att köpa en ask med jordgubbar från ett obemannat försäljningsstånd, och lade som vanligt betalningen i den därför avsedda asken bredvid.

Sedan vaknade jag och snart befann jag mig i min NSU Ro80 på väg till kontoret.