Trevlig lunch!

Följande text är hämtad från LP:n ”Ragnarök” (Silence SRS 4633), skriven av några ungdomar år 1976. Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv (förutom några grammatiska och stilistiska tveksamheter);

”När man är ute på en längre turné, lever man ett socialt miserabelt liv. Bristen på ömhet, längtan efter att få krama en tjej, man d r i v s in på billiga barer, där maten serveras på oranga plastbrickor. Där, bland alla små förpackningar: där finns ingen tröst att hämta. Där finns enarmade banditer och dolda högtalare, ur vilka ångesten tränger sej på i skepnad av något som kallas, som gör anspråk på att vara musik.

På de riktigt moderna ställena sker följande mitt framför ögonen på dej: Pytt-i-pannan förvaras i en skokartong i frysen. De stenhårda isiga små tärningarna skakas ut på en papp tallrik mönstrad i blått. Papptallriken ställs in i en elektronugn (modern uppfinning) som sitter monterad på väggen.

Under tiden maten värms, räknar kassörskan samman det du har på brickan: en plastmugg mjölk, tillsluten med metallfolie – när du försöker öppna den spiller du mjölk på brickan så att den pappersserviett blir våt, och när du ska dricka droppar det i ditt knä! – två brödskivor inslagna i plast, två hermetiskt tillslutna ostskivor, smör i en miniatyrförpackning av plast, senap i metallfolie, vita plastbestick.

Lunchen avslutas med ett nervsammanbrott – om du lyckats få ner ”maten”!”

Ulvar i fårakläder prålar med lånta fjädrar.

Min revolutionäre farbror visade mig en affisch från 1934, visande hur propagandaminister Göbbels klär ut Adolf Hitler med ett Karl Marx-skägg för att förenkla övertygandet av de återstående arbetarna att stödja det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Eftersom jag inte genast gjorde den rätta kopplingen, förtydligade han med ”precis så här gör den nya regeringen – försöker att lura arbetarklassen”. ”Ulvar i fårakläder är dom, det är samma gamla gamar som vanligt som prålar med lånta arbetarfjädrar!”.

Han har kanske en poäng, med tanke på de senaste dagarnas skandaler. Men, man kan invända, att inbetalning av lagenliga avgifter ska ju vara en uppoffring, så att man känner att man bidrar till det allmänna. Med sådana snuspengar som dessa avgifter utgör för oss bättre bemedlade, så är det lätt att de helt enkelt försummas. Det enklaste vore att helt enkelt avbetala alla kommande avgifter för resten av livet genast, så slapp man bekymra sig om saken mer!

Men jag förstår inte alls den aktuella retoriken hos näringslivets politiska gren. Ta till exempel arbetslösheten. Det är ju inget egenvärde i att förse folk med arbete; mina underlydande gnäller för jämnan över hur mycket de måste arbeta och är glada när de har semester. Nej, arbetslösheten måste hållas i jämvikt genom att balansera följande faktorer:

• Det måste finnas tillräckligt många arbetslösa för att man ska ha många att välja på när en tjänst utlyses, så man kan hålla priset på arbetskraften nere
• Antalet arbetslösa måste hållas nere för att den allmänna ordningen inte ska äventyras, emedan de arbetslösa tenderar att uppehålla sig i klungor på offentliga platser och hindra trafiken. Denna tendens kan i och för sig motverkas genom att kalla de arbetslösa till dagliga obligatoriska ”aktiviteter” i myndigheternas regi.

Calenderpostryttare

Våra förfäder var kloka. Inte nog med att de försåg kalendrarna med postryttare. De utformade även kalendrarna som ”tavla av trä med däri inristad kalender”, i motsats till nuvarande engångskalendrar som man förutsätts byta ut varje år.

Men den klurige kan lätt föra Mammons oäkta avföda bakom det proverbiala ljuset! Själv använder jag en kalender från 1978, vilken är i stort sett identisk med 2006 års kalender, och som jag kom över billigt på rea år 1979. Som bekant är den praktiskt taget enda skillnaden mellan årskalendrarna att datumen infalla på olika veckodagar, men 1978 års kalender är därvid identisk med årets!

Revolutionär olydnad

Min revolutionäre farbror uppskattar att vara före sin tid. På 1990-talet bodde han på Göteborgs baksida, i Gamlestaden, då han insisterade på att bo i ett proletärt område. När GSM-telefoniutbyggnaden bedrevs som värst uppfördes en sändarmast vid Slakthusgatan. Farbror, som inte är någon hejare på elektromagnetisk fältteori, ansåg att GSM-strålningen skulle komma att utgöra en hälsofara (”ingen trodde att röntgenstrålningen var farlig heller”!). Han brukar i och för sig inte gå från revolutionär tanke till handling, men denna gång utbrast han ”Nu är det nog!”. Således begav han sig till byggnadsplatsen förklädd till arbetare (vilket torde ha berett honom ett stort nöje), smög fram till betongblandaren och lade tre sockerbitar i den varje gång en ny sats blandades. Detta trick hade han fått från en krigsserie, som skildrade hur uppförandet av Atlantvallen saboterades på samma sätt. Betongen kunde lätt krossas med händerna, åtminstone i serien. I detta fallet gick ränksmideriet om intet, betongen visade inga tecken på snabb vittring.
Således var det dags att övergå till plan B. När själva masten började byggas, smög han sig dit nattetid med en bågfil. Man skulle kunna tycka att en skärbrännare vore mer andamålsenlig, men han var noga med att inte väcka uppmärksamhet. Emellertid är Slakthusgatan relativt tätt trafikerad, även nattetid, varför han bara hann ta några tag med bågfilen innan ett fordon uppenbarade sig och han tvangs ta betäckning. Efter några veckor på detta sätt började han inse att uppförandet fortskred betydligt snabbare än vad en bågfil kunde rå på.
Dags för plan C. Med en uniform från överskottslagret smet han in på Lv 6 i Kviberg och in i sprängämnesförrådet. Nu har ju farbror ingen militär utbildning eftersom han givetvis var svartlistad, då han redan i unga år försökte övertyga personalen på sovjetiska konsulatet om att Sverige var moget för att bli en rådsrepublik, med lite benäget bistånd från öst. Således när han försökte anbringa en sprängladdning under masten så hände ingenting. Den kanske sitter kvar där ännu, vad vet jag.
Den revolutionära glöden riktade sedan in sig på annat håll (fast han är stolt över att yngre förmågor gått i hans fotspår på senare år!). Viadukten som förfular Gamlestadstorget måste bort (vilket man kan hålla med om) och eftersom myndigheterna, i Volvos sold, inte gör något får man göra det själv. Hur får man nu bort en sådan massiv betongkonstruktion? Jo, medelst eldkastare – det finns en del brännbart material även på en betongbro. Inte speciellt diskret kan man tycka, men det gäller att väcka uppmärksamhet för civil olydnad! Efter en ny tur till Lv 6 satte han igång, mitt på dagen. Nå, eftersom farbror saknar utbildning även på eldkastare kan man ju räkna ut hur det gick. Det enda han fick fyr på var den nybyggda gång- och cykelbanebron (av trä!) intill. En bieffekt var att hela stadsdelen förlorade strömmen under några timmar. Den som inte tror mig kan läsa i tidningsarkiven, ävem om det hela där mörkas som ”olycka”. Farbror såg till att smita iväg diskret för ”man vill ju inte bli någon ny Herostratos”.