Följande text är hämtad från LP:n ”Ragnarök” (Silence SRS 4633), skriven av några ungdomar år 1976. Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv (förutom några grammatiska och stilistiska tveksamheter);
”När man är ute på en längre turné, lever man ett socialt miserabelt liv. Bristen på ömhet, längtan efter att få krama en tjej, man d r i v s in på billiga barer, där maten serveras på oranga plastbrickor. Där, bland alla små förpackningar: där finns ingen tröst att hämta. Där finns enarmade banditer och dolda högtalare, ur vilka ångesten tränger sej på i skepnad av något som kallas, som gör anspråk på att vara musik.
På de riktigt moderna ställena sker följande mitt framför ögonen på dej: Pytt-i-pannan förvaras i en skokartong i frysen. De stenhårda isiga små tärningarna skakas ut på en papp tallrik mönstrad i blått. Papptallriken ställs in i en elektronugn (modern uppfinning) som sitter monterad på väggen.
Under tiden maten värms, räknar kassörskan samman det du har på brickan: en plastmugg mjölk, tillsluten med metallfolie – när du försöker öppna den spiller du mjölk på brickan så att den pappersserviett blir våt, och när du ska dricka droppar det i ditt knä! – två brödskivor inslagna i plast, två hermetiskt tillslutna ostskivor, smör i en miniatyrförpackning av plast, senap i metallfolie, vita plastbestick.
Lunchen avslutas med ett nervsammanbrott – om du lyckats få ner ”maten”!”
