Folk hade bråttom även förr i tiden, vilket belyses av följande anekdot från Amerikaskjulet (Betongskjulet) här i Majorna.
En man rusar in, springer fram till biljettluckan och ropar andfådd:
- Fort, fort, när går nästa båt till Amerika??
- Om en halvtimme, min herre.
- Men jag har bråttom! Går det ingen tidigare?!
2007-04-04 kl 21:32:32 |
Då är det väl bara för herrn ifråga att ro på för glatta livet?
Om han inte har turen att äga utombordsmotor, förstås.
Men även då kan överfärden bli farofylld.
Känner Ingenjörn till den där planschen från brittiska vänföreningen ”Flat World”?
En ung sjöman tittar skräckslaget ned i dödens öppna gap, i djupet av det vattenfall som bildats vid världens ände. Sjömannen sitter just längst fram i den roddbåt som ivrigt strävar tillbaka uppåt, mot jordskivans mitt. På min plansch är världen ännu till brädden full av vatten, fast karet helt tydligt rinner över!
Föreningstexten under bilden konstaterar lakoniskt, på klassiskt besserwissermanér:
”I told you so”
2007-04-08 kl 21:11:31 |
Herrn kanske tog en taxibåt, vad vet jag?
Flat World-föreningen känner jag inte till. Här är dock en bild med ett liknande tema, som även förekom i en bok jag läste mycket i min ungdom, Illustrerade klassikern ”Mot stjärnorna”. I boken framgick dock inte att bilden är ett falsarium, och inte alls härstammar från den glada medeltiden utan från 1800-talet!
2007-04-15 kl 21:24:52 |
Bäste hr civing!
Påminner mig denna bild något om en händelse som timade ett antal år tillbaka i tiden: Har jag ju, vilket kanske i någon mån framgått av mina tidigare insändare å den käre Kaptenens forum, alltid ansett mig som en från populasen särställd person, en persona unicum av renaste vatten (sådana tillverkar som synes sitt eget latin), en speciell människa, en Alldeles Särskild Person, kort sagt.
Fick jag också, vid ovannämnda tillfälle, en oväntad bekräftelse på dessa mina hemliga misstankar, då jag, under en promenad i ett mitt slott närbeläget skogsparti, plötsligt hörde ett ljud såsom hade tusen byxbakar samtidigt rämnat! Häpen såg jag upp, och varsnade huru det i himlen ovanför míg uppstått en reva — alltså inte en öppning mellan molnen, utan en reva i själva himlen — där ett ansikte stirrade ut! Stirrade ut, just det, min gode civing, stirrade ut rakt på mig! Ansiktet (som för övrigt påminde något om Sean Connery!?) fortsatte granskandet några sekunder och försvann sedan. Revan började dra ihop sig, men alldeles innan den slöts helt hörde jag en röst med malmklang säga: ”Det är lugnt, han är fortfarande kvar”!
Det ni, hr civing!
2007-04-16 kl 23:17:09 |
Bäste Fatman!
Ytterst angenämt att få besök av en sådan veteranskribent. Det är glädjande att ni även står på god fot med de högre makterna. Det kan inte övertecknad berömma sig av; när jag tittar upp ser jag – i bästa fall – blott en mängd himlakroppar, t ex ikväll var Venus väl synlig. Men, som kyrkofadern Tertullianus sade: hic sto et hic bibo!