Åtminstone när olika skatter och andra utgifter kommer på tal. I mina kretsar tror vi trots det på enskilt husägande, själv äger jag några smärre hyresfastigheter, vilka genererar en hyfsad vinst, emedan man utan vidare kan sätta hyran till samma belopp som för motsvarande lägenheter i det kommunägda bostadsbeståndet. Man undrar vad kommunen gör av med sina hyresintäkter på?
Nå, regeringen har bestämt att lätta bördan på oss bättre bemedlades axlar genom att sänka fastighetsbeskattningen. Tanken är nog god, men jag är inte helt säker på att det är en god idé. Trots allt är det en del mindre nogräknade individer som råkar äga hus, och behandlar dem som rena investeringsobjekt som man kan förfara som man önskar med; t o m riva dem! Se bara på hotellrivningen i Nordstaden häromveckan! När dessa individer plötsligt finner att det är gratis att äga fastigheter kommer de följaktligen inte att sätta värde därpå, och, sanna mina ord, vi kommer att få se en överkonsumtion av fastigheter, samt tilltagande förfall av desamma, liksom sker i länder där fastigheter inte beskattas i önskvärd utsträckning.
I andra sammanhang, t. ex. läkarbesök och sjukskrivingar, brukar samma regering framhålla att låg kostnad leder till överkonsumtion, så varför skulle fastigheter vara ett undantag? Nej, regeringen borde tillämpa sunda konservativa värderingar även inom fastighetssektorn!
2007-04-10 kl 13:49:11 |
Redan som barn räddes jag av goda skäl enormt inför de stora, gula caterpillare som hotfullt brummade fram tvärs igenom vårt medeltida betongghetto, fyllt av borgar och utländska medborgare, såsom ung(r)arna, finnarna, käckerna och vi töskar med.
Övertygade om att bostadskäkarna inte åt sig mätta bara på gråberg utan även på barn, särskilt Jussisessor som samlade sprängtråd i olika färger att reparera fars Morris med, gömde vi oss noga i skyddsrummen bak välta tallar och försvarade vårt territorium mot maskinernas herravälde med hjälp av grus och gruvliga svordomar.
Om natten drömde jag mardröm på mardröm om gula husätare som jagade mig upp i trädtopparna. Likt tappert glade Tigger gällde det att skutta fortare än maskinerna kunde lyfta sina bredtandade skopkäkar. Inte var de vackra, de munnarna.
Problemet med snabb klättring är dock alltid det saktmodiga nedstigandet, för att inte säga fallet: själva h o p p e t som automatiskt uppstår, även från stormast och utkik.
Dessa fakta beaktas endast alltför sällan vid regeringsbeslut. Hämnden ur djupet av barnens konstruktivistiska rike skall bli gruvligt och skaka Stockholm i dess grundvalar alltmedan allmogen obekymrat fiskar lax strax utanför kungens enkla koja, så sant jag sitter här utan rom och körkarl.
Man fann goda skäl att gå till sjöss, båd då och nu.
Tut i luren, ring regeringen och säg: ”April, april!”