Guds lilla Skara

Åter dags för kulturella eskapader i Göteborgs Hinterland, känt som Västra Götalandsregionen. Denna obalanserade region har det goda med sig att man kan för en smärre penning köpa en specialbiljett, med vilken man kan resa runt med tåg, buss m m (dock ej första klass) under 24 timmar. Eftersom Göteborg ligger i ett hörn av regionen kan det bli några hundra kilometers resa. Denna gång styrdes kosan till Skara via Skövde. Den äldre generationen har i sin modernistiska (?) iver avvecklat större delen av regionens järnvägsnät, varför jag inte kan göra som morfar och kliva på ett tåg i Göteborg med destination Skara utan får ta denna omväg.

Skara är nog så nära en antik stad man kan komma i Sverige (åtminstone i Västergötland, sättarens anmärkning), och liksom antikens städer har den hamnat i bakvattnet under senare sekler. Det som finns är en imponerande domkyrka, god för en betydligt större stad, ehuru utsatt för åtskilliga klåfingriga moderniseringar genom åren. Därför kunde man kalla staden för ”Guds lilla Skara” om man vore en vitsig reklammakare. Den f d järnvägsstationen och andra monumentalbyggnader hjälper till att ge staden ett stadsmässigt utseende jämfört med orter med lika många invånare men mindre historia.

Det som drog var dock det järnvägsmuseum som instiftats för att bevara något av stadens järnvägsepok. Man kan ta tåget till kurorten Lundsbrunn, såväl ångtåg som rälsbuss. Dessutom kan man besöka de museala utställningarna. Förutsättningarna är dock att tillräckligt med ideell personal möter upp för att låsa upp dörrarna och elda på ångpannan, vilket tyvärr inte var fallet denna dag med sitt idealiska promenadväder. Således fick man nöja sig med en bangårdspromenad och Ersatzlok i form av en dieseldriven lokomotor. Nå, själva resan var som vanligt underhållande.

Skara station har kvar sitt imposanta hus, numera rödmålat. Inuti domineras det av det snabbköp som ersatt pressbyråkioskerna i våra städer; allt tämligen snyggt och propert. Av bangårdens spårområde har större delen tagits i bruk för biltrafik och endast två spår finns kvar för museala ändamål. Dessa har försetts med en helt ohistorisk plattform och plattformstak; på den tiden det begav sig var anordningarna mer modesta, fast då kunde man åtminstone köpa sin biljett i stationshuset i stället för i ett träskjul. Jag intog även en enklare måltid i järnvägsrestauranten, som visserligen kan betraktas som en vanlig slabbig sylta, men som håller en högre klass än som är vanligt inom genren.

Verstoß

Att ha brutit mot lagen är naturligtvis inget att yvas över, men nog är detta en udda souvenir. Det inträffade en sen kväll på landsvägen nära Greifswald att jag framförde min bil. Jag hade redan lagt märke till att det var extra svårt att se framför mig, och rätt vad det var hejdades ekipaget av en folkpolispatrull. Mitt infödda resesällskap förklarade situationen (och betalade de tio marken): en strålkastare var ur funktion. Som den historiskt bevandrade har förstått av datumet var detta efter die Wende, men före republikens Anschluß till förbundsrepubliken. Därför, förklarade mitt sällskap, var folkpoliserna tämligen hövliga. Jag fick t.o.m. köra vidare till Greifswald och köpte dagen därpå en ny glödlampa.

D-markationslinjen

Så här i semestertider erinrar jag mig min första resa till det ockuperade Berlin. På den tiden fanns det utmärkta järnvägsförbindelser med Sverige, så jag tog nattåget från Alvesta, en station på södra stambanan. Jag lät inkvartera mig i en röd Mitropa-sovvagn med en hel kupé för mig själv. Emellertid var det inte lätt att sova på grund av den excessiva sommarvärmen, särskilt under färjepassagen som, märkligt nog, inte lät några svalkande havsbrisar leta sig ned på järnvägsdäcket. Efter att glada gränsvakter och fryntliga schäfrar hälsat alla passagerare välkomna till arbetar- och bonderepubliken, och verifierat att ingen klassfiende försökte nästla sig in, bar det vidare av genom den sparsamt upplysta pommerska natten. Så småningom anlände men i tur och ordning till Berlin-Lichtenberg, Ostbahnhof, Friedrichstraße och Zoologischer Garten. Min revolutionäre farbror hade insisterat på att jag skulle kliva av i den demokratiska sektorn, men jag såg att såval visum- som hotellkostnader skulle ha rakat i höjden, varför jag fortsatte till den fria sektorn.

Tämligen sömnig utforskade jag staden, bland annat de välbefästa demarkationslinjerna. Till min förvåning kunde jag i Steinstücken konstatera att man på järnvägslinjen kunde promenera rätt ut i den förbjudna zonen; dock avstod jag då jag antog att redan någon betraktade mig och skulle snart säga något om ”Hoheitsgebiet der deutschen demokratischen Republik”.

Min förståelse av det tyska språket var vid denna tid inte helt förhandlingssäker. Jag gick en gång in i en Imbiß (snabbmatssylta) och såg något jag tyckte mig känna igen. Det började på ”Brat” så jag beställde det och fick en tallrik stekt potatis (Bratkartoffeln). Det jag hade tänkt på var egentligen Bratwurst. Min gode vän skivbolagsdirektören och vegetarianen skulle ha varit stolt över mig.

På återvägen tog jag dagtåget. Arbetar- och bonderepubliken hade bestämt att alla som passerade dess territorium skulle ha ett transitvisum, men vid denna tid hade processen blivit så förenklat att visumet utfärdades av gränskontrollanten medan man väntar. Så skedde, och denne begärde då av mig ”fünf Mark”. Jag hade, skam till sägandes och i strid mot lagar och förordningar, smugglat några demokratiska mark över demarkationslinjen som souvenir, och i ett anfall av skämtlynne sträckte jag fram en sådan femmarkssedel till herrn, då jag hade förstått att dessa, märkligt nog, ej betraktades som riktiga pengar av de lokala myndigheterna. Herrn syntes inte det minsta road utan sade bara kort och gott ”D-Mark”. Något ”bitte” tillfogades inte i någon av fraserna. Ja, slutskämtat, tänkte jag och letade fram en femmarkssedel av rätt sort.

Interludium

I stället för det vanliga gnället så följer här ett inlägg som inte är avsett att läsas av människoögon:

Jag har placerat min blogg i
Majorna på bloggkartan.se

FNTS slår till

”Viking Line installerar alkotestare på sina fartyg” läser jag. Man kunde anta att FNTS (Förbundet för nykterhet till sjöss) har ett finger med i spelet, med tanke på alla Kapten Haddock och Sjörövar-Jenny som gör havsvidderna osäkra.

Men, när man läser vidare, inses att det inte alls är besättningarna som ska kontrolleras, utan de fordonsförare som befraktas, och med den monumentala tråkigheten som infinner sig på sjöresor gärna tar sig ett järn i elden. Haddock och Jenny kan således andas ut (inte för nära FNTS inspektörer dock).

Noja i Prenzlau

Detta inlägg skulle ha haft en illustration, om jag inte hade varit för rent ut sagt lat för att gå till bilen och hämta kameran.

På 1980-talet for jag med bil genom arbetar- och bonderepubliken och stannade därvid för en promenad i den lilla staden Prenzlau. Efter ett tag kom jag således fram till en helt vanlig försäljningskiosk, som hade en namnskylt på taket, på vilken det stod ”Noja”. Inte för att jag vet vad det betyder på brandenburgsdialekt eller om det nu är plattyska eller sorbiska, men nog är det spännande med dylika språkmöten.

Åratal senare försökte jag lokalisera kiosken igen, men förgäves. Den har väl försvunnit eller bytt skylt med den moderniseringsiver som kännetecknar den nuvarande östra rikshalvan. Om någon läsare har ett fotografi, får denna gärna förmedla det till övertecknad.

Mindre moderna Falköping

Idag var jag som turist (inkognito) i boskapsmetropolen Falköping. Någon boskap syntes dock inte till på stadens gator, ej heller några kopojkar, inte ens några fala kvinnor. Helhetsintrycket är dock positivt.

Självfallet åkte jag tåg dit. Nu har ju Järnvägsstyrelsen i sin moderniseringsiver utplånat stationen Falköpings Stad. I stället får man kliva av vid den perifert belägna Falköping Ranten, vilken i en blandning av ironi och hån numera kallas Falköping Central! Därifrån är det en promenad på 1,6 km till Stora Torget. Dessutom har man år 1934ersatt det ursprungliga stationshuset med en monstruös modernistisk byggnad. Men, å andra sidan, Rantens Hotell finns kvar och är i full drift. Stort plus i kanten!

Man beger sig således på den långa vandringen. Vid stationen finns ingen som helst turistinformation, så det gäller att vara försedd med karta och kompass i förväg. Längs den långa, och faktiskt prydliga Sankt Sigfridsgatan gick vägen. Tyvärr verkar man först de senaste åren kommit på idén att trädplantera gatan, varför gatan inte kan mäta sig med Nya Allén i botanisk prakt. Däremot är den betydligt lugnare. Färden gick till den nära centrum belägna turistinformationen, som visade sig vara stängd, mitt i turistsäsongen! Dess öppettider skulle fått ett bankkontor att skämmas! I stället hänvisar man till en, i likhet med stationen men i diametralt motsatt riktning, ytterst perifert belägen sommarturistbyrå. Det kom givetvis inte på fråga att ge sig iväg ända dit; jag är dock inte någon maratonlöpare. I stället fortsatte jag till Köttorget och Stora torget. Där skulle det finnas ett konditori, som dock är stängt på söndagar. Det mesta föreföll vara stängt på söndagar; endast två utlänningsrestauranter höll öppet på torget med omnejd. Det återstod endast att utföra sin picknick på torget, intill den moderna fontänen.

Nå. Falköping är inget Mölndal. Modernismens flodvåg verkar ha lämnat staden tämligen oberörd; Stora Torget omges huvudsakligen av byggnader från anno dazumal. Dessutom är lokalbefolkningen vänligt sinnad; jag kunde konversera med två herrar i ytterst mogen ålder om deras minnen från trakten.

För att ta sig tillbaka till stationen kunde man utnyttja lokalbussen som kör fyra turer varje söndag. Hade inte den funnits hade nog dessa rader inte skrivits idag.

Moderna Mölndal

Jag har uppehållit mig en hel del i Mölndal, även känt som Nordens Venedig, på sistone. Mölndal är ingen vanlig göteborgsförort utan en egen kommun, eller stad eller stadskommun eller vad det nu heter nuförtiden.

Nå, således har mölndalsborna inget Göteborg att tacka vad gäller den genomgripande modernisering stadskommuncentrumet har förärats. På 1970-talet drogs en motorväg genom centrum och klöv detta i två delar. Den går parallellt med Mölndalsån. Uppenbarligen måste någon maka på sig och man valde att förlägga ån i en lång underjordisk kulvert genom centrum medan motorvägen breder ut sig i all sin bullriga glans i markplanet, så någon båttrafik till Mölndal är inte längre möjlig, ej heller någon strandpromenad. I detta sammanhang förflyttades även järnvägen, som dittills hade haft en station i direkt anslutning till den större delen av centrum och spåren förlades på andra sidan motorvägen, utan att någon ny station byggdes. Dessutom kortades spårvägen från Göteborg av en bit. Som pricken över i drogs en hög och bred viadukt tvärs över motorväg och järnväg; under densamma, i skydd för sol och regn, byggdes en bussterminal och några serviceinrättningar. Vad gäller bebyggelsen i centrum revs det mesta, lämnande plats för vägar, viadukter, gräsmattor och hypermoderna varuhus.

Kort sagt: ett mönsterexempel på ultramodernitet och bejakande av den moderna livsstilen!

Deutsche Fassung

”Mich drängte im Rücken ein vor Sonne bebender Strand.”… ”Sonnenbrand machte sich auf meinen Backen bemerkbar, und ich fühlte, wie die Schweißtropfen sich in meinen Brauen sammelten.”… ”und wie damals tat mir besonders die Stirn weh, und alle Adern pochten gleichzeitig unter der Haut. Wegen dieses Brennens, das ich nicht mehr ertragen konnte, machte, ich eine Bewegung nach vorn. Ich wußte, daß das dumm war, daß ich die Sonne nicht los würde, wenn ich einen Schritt weiter ginge.”… ”Im selben Augenblick rann mir der Schweiß, der sich in meinen Brauen gesammelt hatte, auf die Lider und bedeckte sie mit einem lauen, dichten Schleier. Meine Augen waren hinter diesem Vorhang aus Tränen und Salz geblendet. Ich fühlte nur noch die Zymbeln der Sonne auf meiner Stirn”… ”Dieses glühende Schwert wühlte in meinen Wimpern und bohrte sich in meine schmerzenden Augen.”

Souvenir von meinem Besuch am Strand, für nichtfrancophonische Leser.

Discours de Suède

”Mais toute une plage vibrante de soleil se pressait derrière moi”…”La brûlure du soleil gagnait mes joues et j’ai senti des gouttes de sueur s’amasser dans mes sourcils.”…”le front surtout me faisait mal et toutes ses veines battaient ensemble sous la peau. A cause de cette brûlure que je ne pouvais plus supporter, ja fait un mouvement en avant. Je savais que c’était stupide, que je ne me débarrasserais pas du soleil en me déplaçant d’un pas.”…”la sueur amassée dans mes sourcils a coulé d’un coup sur les paupières et les a recouvertes d’un voile tiède et épais. Mes yeux étaient aveuglés derrière ce rideau de larmes et de sel. Je ne sentais plus que les cymbales du soleil sur mon front”…”Cette épée brûlante rongeait mes cils et fouillait mes yeux douloureux.”

En voilà mon souvenir d’une visite de la plage en Suède. Prochainement, je vous donnerai des conseils comment éviter de plonger dans une telle situation et survivre l’été sans devenir fou.