Så här i semestertider erinrar jag mig min första resa till det ockuperade Berlin. På den tiden fanns det utmärkta järnvägsförbindelser med Sverige, så jag tog nattåget från Alvesta, en station på södra stambanan. Jag lät inkvartera mig i en röd Mitropa-sovvagn med en hel kupé för mig själv. Emellertid var det inte lätt att sova på grund av den excessiva sommarvärmen, särskilt under färjepassagen som, märkligt nog, inte lät några svalkande havsbrisar leta sig ned på järnvägsdäcket. Efter att glada gränsvakter och fryntliga schäfrar hälsat alla passagerare välkomna till arbetar- och bonderepubliken, och verifierat att ingen klassfiende försökte nästla sig in, bar det vidare av genom den sparsamt upplysta pommerska natten. Så småningom anlände men i tur och ordning till Berlin-Lichtenberg, Ostbahnhof, Friedrichstraße och Zoologischer Garten. Min revolutionäre farbror hade insisterat på att jag skulle kliva av i den demokratiska sektorn, men jag såg att såval visum- som hotellkostnader skulle ha rakat i höjden, varför jag fortsatte till den fria sektorn.
Tämligen sömnig utforskade jag staden, bland annat de välbefästa demarkationslinjerna. Till min förvåning kunde jag i Steinstücken konstatera att man på järnvägslinjen kunde promenera rätt ut i den förbjudna zonen; dock avstod jag då jag antog att redan någon betraktade mig och skulle snart säga något om “Hoheitsgebiet der deutschen demokratischen Republik”.
Min förståelse av det tyska språket var vid denna tid inte helt förhandlingssäker. Jag gick en gång in i en Imbiß (snabbmatssylta) och såg något jag tyckte mig känna igen. Det började på “Brat” så jag beställde det och fick en tallrik stekt potatis (Bratkartoffeln). Det jag hade tänkt på var egentligen Bratwurst. Min gode vän skivbolagsdirektören och vegetarianen skulle ha varit stolt över mig.
På återvägen tog jag dagtåget. Arbetar- och bonderepubliken hade bestämt att alla som passerade dess territorium skulle ha ett transitvisum, men vid denna tid hade processen blivit så förenklat att visumet utfärdades av gränskontrollanten medan man väntar. Så skedde, och denne begärde då av mig “fünf Mark”. Jag hade, skam till sägandes och i strid mot lagar och förordningar, smugglat några demokratiska mark över demarkationslinjen som souvenir, och i ett anfall av skämtlynne sträckte jag fram en sådan femmarkssedel till herrn, då jag hade förstått att dessa, märkligt nog, ej betraktades som riktiga pengar av de lokala myndigheterna. Herrn syntes inte det minsta road utan sade bara kort och gott “D-Mark”. Något “bitte” tillfogades inte i någon av fraserna. Ja, slutskämtat, tänkte jag och letade fram en femmarkssedel av rätt sort.
2007-07-27 kl 21:30:23 |
“Fryntliga schäfrar”, hr civ.-ing.? Med några fler sådana uttryck kommer Ni snart att närma Er Lasse O’Månssons (synnerligen höga) nivå inom språkekvilibristiken!
Och “Hoheitsgebiet der deutschen demokratischen Republik”? Hade inte anropet snarare blivit “Hände hoch!”?
2007-07-27 kl 22:04:03 |
Även språkekvilibrister har sina brister. Faktum är, Fatman, att jag inte har läst mycket av “ständigt denne” O’Månsson. ehuru jag förfogar över en inbunden utgåva av HJäLP! Jag är nog mer inspirerad av Alf Henrikson, speciellt ordet “fryntlig”.
Det längre tyska uttrycket uppsnappade jag från en berättelse om murpromenader. Någon hade promenerat längs (på utsidan får man väl säga) muren på ett av de ställen där den befann sig relativt långt från demarkationslinjen inne i den demokratiska sektorn, och hade därvid upplysts via megafon från andra sidan om att detta inte gick för sig. Jag fann den citerade mångordigheten anmärkningsvärd; mitt intryck var annars, liksom Fatmans, att där inte brukade spillas några ord i onödan.