Nog var P-automaterna bättre förr? De gamla hederliga automaterna som man stoppade mynt i och vred vredet. De märkligt obegripliga texterna: först visades en röd skylt med texten ”AVGIFT EJ ERLAGD”. När man hade stoppat i sin peng och började vrida kom det upp en ny gul skylt med texten ”FULLFÖLJ VRIDNINGEN”. Slutligen hade timvisaren förflyttat sig från ”0″ en bit åt höger. Detta kunde man göra om flera gånger. Rena Liseberg! Det enda man kan invända är väl att triaden hade bort avslutas med en grön skylt betextad ”AVGIFT ERLAGD”.
Civilingenjör P Johansson
När Fan blir gammal blir han stofil
-
Senaste kommentarer
Fatman på Ett ögonblick Civilingenjör P Joha… på Julfred redaktörn på Julfred Barbro Binda på Julfred redaktörn på Julfred
2007-08-30 kl 18:47:05 |
Otvivelaktligen vore det en skön syn för både gudarna och oss att i den iskalla gryningen skönja konturerna av en hektisk, kostymklädd civilingenjör springandes febrilt mellan de olika enarmade parkeiringsbanditerna enär han förtvivlat försöke att mata skurkarne med lösmynt för att äntligen erhålla rätt svar:
Ӏr ni dum?
Ja, nej, vet inte”. Fel automat, detta. Uppenbarligen en käringparkeringsplats reserverad för käringar med omvänd syn på tillvaron och begränsad förmåga att inordna realiteten på grund av den hindrande clitorisbananen (c) som exemplevis Jenny och Müslimorsor.
Nästa automat: ”Har Ni ätit frukost? I så fall på vad? Müsli, ägg, skinkmacka.” Fel svar, RSU90 står icke att framdrivas med varken vätesuperoxid eller havregryn. Ägg? Jaså, Ni har övergått till nytt avgassystem? Skinkmacka? Tre rader illa grinande clowner radar upp huvena sina och Ingenjörn har vunnit tre riksdaler, men får inte parkera där heller.
Numro III: ”Vad är livet? En leksak, en gåta, ett skämt.” Ingenjörn väljer minsta möjliga invektivet ”leksak” och RSU startar på egen hand och kör därifrån i hög hastighet med en vild åtiioårig käring som vinkar glatt sittandes vid styret och skriker att hon måste gå på begravning ”VROOM, KRASP” (växelspaken) och borta är bilen med portfölj och allt.
Nu är goda råd dyra, men Ingenjörn har ju hela livsvinsten i fickan: tre riksdaler.
Apparatschnik IV: ”Vem är Ni egentligen, och isåfall: vad gör Ni här?” Alternativen är äpplen, bananer samt en påse bilar. Nu börjar det bli komplicerat.
I Ingenjörns ställe skulle jag välja en skummande öl och strunta i att betala.
Prost, prost, Papp-Kamerad!
2007-08-30 kl 19:24:45 |
Fruns kommentarer äger en sällspord skönhet i sin uppsluppna seriositet, vilket bevisas av att man kan läsa dem flera gånger och upptäcka nya in- och utfallsvinklar! Chica apparater… Dock, utan (?) att vara petig, måste jag invända att NSU Ro80 (som jag förmodar avses, men kvinnor och teknik…) är försedd med en hydraulisk momentomvandlare i st f mekanisk växellåda, varför det nämnda scenariot delvis brister i social realism.
Ja, den yngre generationen lär väl inte inse vad de har gått miste om när de stoppar in ett plastkort och får ut en papperslapp.
Hur blir det på tyska? ”UMDREHUNG VOLLSTÄNDIGMACHEN”?
Idag har man för övrigt sökt på både ”sjörövarjenny” och ”môskaser lesjöfors” för att hitta hit.
2007-08-31 kl 16:59:36 |
Om jag får fler komplimanger dessa dagar kommer de att stiga mig åt huvet till, så att jag börjar skriva koherent eller rentav på riktig svenska. Skrämmande tendenser i denna riktning skönjes redan, trots att dessa huvudsakligen kan hänföras till svaghet på grund av knapphet i romlagret samt därav följande intagningsbrist av densamma, kort sagt; sjukdom.
Ingenjörer letar ju alltid efter nya utfarter från tunnlarna och experimenterar med diverse metoder och sextanter …nej, visstja, han är gift, men i alla fall tekniska finesser som NSU Ro80, uppenbarligen en slup utan mekanisk växellåda varför hans väg i väven synes vara förutsägbar medan den i själva verket är välplanerat anarkistisk, närmast kommunistisk i sin nyfikna brist på målinriktining. Men detta med femårsplanerna och realiteterna har alltid glappat en smula i själva förbindelselänken (think of the glap, Ingejörn) och lämnat fri flykt mot Mexiko där de andra kamraterna väntar, bland annat käringen med träbenet och blommor i håret.
Apparaterna är i själva verket som allting vi gör snodda (se Wolfgang Amadeus Göthe), det vill säga jag minns inte i hur många filmer de förekommit; någon står och sparkar på en i Stranger than paradise, tror jag sen finns det ytterligare någon som skakar i en annan svartvit historia, blir arresterad och förvandlad till ett kryp, fast det kanske var en bok men hursomhelst leder de alltid direkt i fördärvet samt är maktens retsamma redskap, ett tecken från ovan om att lurendrejeriet inte är slut på länge än.
Den som letar efter Sjörövar Jenny får verkligen skylla sig själv. Att man letar möskaser och svamp men kommer hem med en förstenad dinosauriefot samt ny make har jag däremot största förståelse för. ”UMDREHUNG VOLLSTÄNDIGMACHEN” är möjligen riktigt men allt snarare stod där ”ACHTUNG BEI DER ABFAHRT; ZURÜCKBLEIBEN!” Det senare är ett av mina absoluta älsklingsuttryck på töskan, det innehåller en sådan sublimt subtil familjeöverhuvudspoesi vilken icke är att förakta:
”STÅ TILLBAKA BARN! SE UPP VID AVFARTEN!” Och så ser ungjävlarna upp mot himlen där en luftballong med ett skomärke eller ett luftskepp format som en motorcykel drar förbi västerut och ”paff” har de fått tåget i pannan eller krupit bort på de övergivna spåren till tonerna av Betthovens femte. Istället står en schäferhund och ler med flämtande tunga när fadern ser ned mot barnen som flytt.
Det är som vanligt dags för en flaska rom eller två (tre) vi ber att få rekommendera oss för aftonen och återkommer med gamla nattståndna upptåg i dagarna!
Är vi berömda nu, Ingenjörn? Isåfall går jag i ide och gömmer nosen, de är säkert elaka.
2007-08-31 kl 17:27:46 |
Menar nionde, om fröjden, förstås, som när den förlamade flickan i Stalker plötsligt kan gå till den musiken tills kameran vandra nedåt och vis er att hon sitter på Stalkerns axlar.
2007-09-01 kl 0:38:40 |
”hade bort”, hr civ.-ing?
2007-09-01 kl 11:38:17 |
Ja, Fatman, fast inte i den brorsonaktiga betydelsen ”Jag hade bort nycklarna.”.
Det påstås att Åke Holmberg i själva verket använda semlor som en metafor för wisky; bor han ju dock i avhållsamhetens förlovade land. Så privatdetektiv Sventon var kanske inte den som spottade i glaset heller.
Jag vet inte om vi är speciellt berömda, Karin. Aktiviteten går ner märkbart när frun åker på semester, och ännu mer när jag gör det. Men det gäller att dra sitt strå till
stacken.
Stalker, ja, den påminner mig om en Tarkovskijfilm jag visade som biografmaskinist, även om fiskargubbarna här i Majorna inte precis fyllde upp salongen. Saken var att man inte såg något utom dimma i inledningen. Eftersom man kan vänta sig sådant av en sådan som Tarkovskij, reagerade jag inte särskilt på detta förrän en kollega kom instörtande och informerade mig: ”Du har glömt byta objektiv!!!”. Med rätt objektiv kunde man se ett dimfritt ryskt landskap.
W A Göthe, ja, han var en stor pöt va? De där ubikitösa apparaterna är nog inspirerande; jag minns en serie om ett smärre gangstergäng vars starke man helt enkelt ryckte upp automaten med rötterna när de inte hade pengar att stoppa i den. Hjärnan i gängen beordrade då honom att rycka upp samtliga automater de passerade förbi för att de skulle kunna vittja dem på pengar: ”Som att plocka blåsippor, boss”.
ZURÛCKBLEIBEN, nog låter det som om man ska stanna kvar när tåget åker? Men nog är säkerhet viktig; i svenska tåg upprepade man på fyra språk Nicht hinauslehnen, Ne se pencher au dehors. Numera kan man oftast inte ens öppna fönstren.
2007-09-03 kl 14:16:40 |
Det där med ”ZURÜCKBLEIBEN” får mig alltid att tänka på Gary Larson-damen som stoppade pudeln i mikrovågsugnen och stämde tilverkaren på grund av bristen på explicit varningsskylt. Fast i verklighetens USA, naturligtvis.
Faktiskt står det inte ”torka ej husdjur i ugnen” på våran heller. (Därför lever jag!)
Maken, som har ett närmast ingenjörsaktigt okomplicerat förhållande till teknisk apparatur, brukade före äktenskapet alltid torka dagens färska sockor och kalsonger i strålugnen.
Rykande varma togs de ur och på respektive korppsdelar med ett nöjt suckande. När han släntrade till jobbet efterlämnade karln en kondensslinga värdig ett jumbojet. Ibland av illitterata förbipasserande misstolkad som flatulens eller särskilt intensiv fotlukt om särdeles iskalla vintermorgnar vid busshållplatsen. En skön syn för morgontrötta ögon.
En av de Herrar vi drinkade ikapp med om lördagefteraftonen, var i den viktklassen som kunde tänkas rycka ut blommia parkeringsautomater med rötterna som tidsfördriv eller falukorv. När husets kock Walther Stadler ätligen återvänt med maken efter jakten på kött och druvsaft satt jag redan och drack med den enligt egen uppgift och mig veterligen enda förekommande judiskättade JätteGothen (”Morsan var judinna, men min Gud heter Odin”) Kalle i köket.
Han hade gjort sig extra fin i ny Death-T-shirt (ren!), diverse tunga silverkedjor med Thorshammare om tjurnacken samt kammat skägget som räckte ned ditom midjan skulle varit. En bjässe på cirka 2,15 meter som bjöd oss alla på mjöd från Danmark ”das können die Muslime ja auch thrinken, ist weder Gersthe noch Korn, wie beim 13th. Krieger!” och rättade min svenska kulspetspennflagga (skamfläckar på min ära) på Janssons-receptet till hippiefrun:
”Das ist die dänische Flagge, die schwedische ist versetzt” vilket var helt riktigt och pinsamt, jag hade satt det gula korset i mitten istället för lätt bakåt rektangeln och masten. Nu får jag aldrig återvända, förstås. ”Hail ze flag!”
En angenäm man, Kalle.
Dinosaurie till yrket och med ett lätt othydligt utthal, dock alls icke på grund av den flaska Ricard han drack ur själv, uthan minstha ögonbrynsrynka thill ungefär thio Bob Marley-överraskningsthuthor; utan på grund av den sällsynta förekomsten av en enstaka thand i undergommen. Resten av gaddarna verkade ha fallit eller ryckts uth på någon bur, men hindrade honom icke från att hälsa en dam iklädd badrock och tofflor med en fulländat fransk handkyss. Inget slabbande, men ett tydligt och förtjust ”tiiihiiihiii”! å käringens sida, ty jag älskar äkta gentlemän. I detta fall s.a.s. en PRE-STOFIL sådan och upplysningen att femtiolitersbaljan med pothathissallad samt de threttio sthekarna thorde räcka åth oss thvå. När han log blev man lätt kissnödig av skräck.
Resten av det färggranna sällskapet hade decimerats på grund av nästan kommunistisk arbetsdelning; ett färgglatt par var på tatueringskongress varför ett annat par var förhindrade att komma eftersom de måste sköta baren ifråga och därför ett tredje par i sin tur passade upp på deras perforerade, mångfärgade barnrumpor. Så vi var bara några stycken.
Som maken uttryckte det, var det ett sant nöje att se dessa ”rakade små nakenmöss” sitta bredvid Kalle NordGothen i för stora blåvita fotbollsunderkläder med glans i ytan (Duisburg). Därtill husets hippie som tvättat håret och förnämt drack sitt biovin till den vegetariska potatissalladen innan han avvek, lämnandes oss åt vårt oblida öde. Kalle och maken blev genast vänner som äkta Hamburger Berginvånare, ävenom maken före detta.
”En dörrståar-Kalle mer kan alltid vara bra att ha”.
Söndagen ägnades åt komatös vila på soffor framför TV:n till Agent 007:s äventyr med ”en sådan där bräcklig mingvas” som Goth-Kalle uttryckte sin beundran för skådespelerskan Lucy Liu.
”Men vilka ögon!” Goth-Kalles objektiva syn på saken torde vid slutet av Ricardflaskan ha motsvarat ingenjörns Tarkovskij-interpretation, men en äkta gothisk dino varken sluddrar annat än på TH:na eller vankar vajande vid enstaka promenad till ”The Pee Place” samt har han inga som helst problem med den berömda dörrknoppen.
Snarare var vi förundrade över dess förekomst efter att han ringt sin chaufför och beordrat avhämtning (Ricarden var ju slut) efter att ha bugat åt die rasierten Nacktmäuse samt kysst enda förekommande käringen på hand med fulländad elegans.
Trevliga grannar är som påfåglar i handen; bättre än en död pöt i trollskogen.
Jag gör alltså mitt bästa för att bli berömd ändå, Ingenjörn.
I dagens prekära läge räcker det ju att cykla rattonykter i kängurudräkt, vill säga naken.
2007-09-09 kl 18:50:59 |
Ja, Lady Godiva blev ju berömd för något liknande.Färgstarkt (ehuru svartklätt) umgänge frun har.
Mikrovågsugnarna var ju ett fiasko under många herrans år innan allmogen började få upp ögonen för dem. En tämligen antik mikrovågsugn är utställd på Göteborgs Stadsmuseum tillsammans med andra antika hushållsapparater. Emellertid tror jag att mikrovågsugnstillverkarna, i likhet med datorprogramstillverkarna, frånsäger sig allt ansvar för vad deras produkter kan ställa till med i det licensavtal man anses av ingått vid inköpet.
2007-09-20 kl 21:22:07 |
[...] Min reflektion om p-automater, eller rättare sagt kommentaren, har även inspirerat Frank Margerin i denna [...]