Det här med europas förenta stater är visserligen ett anatema för en sann stofil, men har man tagit fan i båten får man ro honom i land, och det ska vara ordning på torpet. Ovanstående fotografier är tagna vid Gränsbo (!) som orten på andra sidan heter. På skyltarna kan man läsa ”Riksgrense Sverige”, ”Malungs Kommun”, ”Anschnallgurte benutzen”, ”Allumez vos feux de croisement pendant la journée” och liknande. (Fru civilingenjörskan undrade om inte säkerhetsbälten och halvljus är obligatoriska i Norge?).
Men, det fattas något viktigt: inte ett ord om att man inträder i unionen! Detta påminns man ständigt om vid andra unionsgränser. Vilken slapphet! Avgå Fridolf Wijnbladh!
2007-09-01 kl 16:07:14 |
Informationsteknik för gränsdebila kanske vore ett nytt, spännande åtagande för Ingenjörn?
Att man ska sätta eld på bilen när man kör in i Norge håller jag för att vara ett illasinnat men högeligen lämpligt råd till alla utbölingar. Då syns man åtminstone, där man halkar nedför bergsländorna till tonerna av en jodlande trollkör från matsalen med Edelweiss på flinten. Om det inte just regnar.
Angående matsalen förekommer just stor förvirring i huset här:
The Swedish Chef Walther Stadler hade yrkat på stekning av kött till potatissallad punkt två på eftermiddagen, ”aftongarderob är icke nödvändig, morgonrock räcker” stod det i inbjudan till ”den gamla höeligen ingifta supgeten” (övertecknad).
Som den Dam jag är, följer jag allestädes klädordningar till punkt och pricka, och dök sålunda punktligen upp med medhavd make, vilken dock uppvisade anarkistiska tendenser i det han vägrade hålla sig till gästgivarens klädregler (en oförskämdhet!) och istället bar jeans samt tröja trots att jag utlovat bevis för att han är husets behåringsmästare dock utan kockhudbemålning vilken ändå icke skulle synas under makepälsen, ju. Det räcker med en färggrann herre i huset!
Makens barnsliga vägran att hålla sig till enklaste regler gav frun således möjligheten att bära makens betydligt rymliga Bademantel i den sköna färgkombinationen grönt och lila (en klassisk present från svärmor ”Du hast Basedow, dann ist man immer so ganz nervööös”) med fickorna fulla av rödvinsflaskor, tumstockar, currysåser samt en halvtom tub senap och ett orange läppstift. Vi ringde på, men ingen kock syntes till.
Ej heller Jack Waldorf förekom.
Vi utgick från komatöst tillstånd på grund av berusninsmedel om föraftonen och avvek.
En halvtimma senare yrkade maken på sin stek och jag följde villigt tre stapplande steg efter på jaktstigen nedom Dödsriket i nämnda mundering, naturligtvis ergänzt mit Havaianas i skogsgrönt med blommor på för att understryka min feminina sida och bevisa mitt förtroende för det manliga släktet medan ajg snubblade i trappen.
Nu öppnade Jack iklädd ihåliga underbyxor, vilket var lugnande. Det brann alltså inte.
Men kocken ångade med sin bortovaro, vi bultade på kockdörren, slet upp den, letade överallt; under kocksängen, i kockbadkaret, i kockkällaren, på kockdasset och rotade igenom kockens intima metalldelar samt kockhandy och spionerade på hans kockdator som pryds av en skön kockbild där en engelsk hool-hooligan med blodigt hooliganöra hotar en stackars töskpolipojk vars svettpärlor rinner nedför pojkpolisnäsan medan han förgäves tittar bort under lagens ANGSTvisir. Ingen kock alls!
Vi bestämde att vänta ytterligare en halvtimma innan vi tog en tur runt stadens likbesiktningshallar med nogranna beskrivningar av speciella kännemärken som att det står ”SO WHAT?” i underläppen när kocken eller likbesiktaren fäller ned denna. Hos kocken. Vissa kroppsbilder som det ljusa spindelnätet torde vara rätt enastående, men Den Läsande Polisen sade sig bestämt inte vilja ha något sådant lik på lager.
Vi lommade besviket upp igen, jag i min långa, lilagröna frottéaftonklänning varvid det genast kockringde och nu blir allt kockGOTT ety maken just rattar bilen åt kocken i jakt på kött, vin och potäter eftersom kocken just idag icke är kapabel därtill. Strax ska vi äta rumpstekar och höra om hur nattens erövring kan tänkas se ut? En vågad gissning leder till mörkhårig med fint bemålad rumpa.
Så om ingen Ingenjör drar gränsen för det debila, kommer vi att smuggla kött och sprit till ända opp till Norge eller rentav Sverige utan minsta MOTBOK i morgonrocken. Det enda botemedlet mot kockfrånvaro är annars en anständig Jansson´s, vilket hemliga kokerskerecept vi ständigt delar ut till kreti och pleti, Jenny och jag. Nu ska vi käka och supa! Imorgon blir jag kanske underhållande igen, men nu måste jag verkligen krydda salladen i aksfatet med lite mer trivia,
högaktligen i hövolmefrisyr (hövolmen är ett av de underbaraste ord svenskan bjuder!)
Allas Er egen Peg Bundy
2007-09-01 kl 17:45:00 |
Poängen är att EU-skyltar brukar bortmonteras i Dalarna. EU-motståndet och sur-dalmasarna går hand i hand i de nejderna. Lösningen ligger i att göra som i boken ”40 lyckliga år”, bygga gränsbefästningar mot Norge så att man garanterat känner av att man åker in/ut ur Unionen.
2007-09-03 kl 19:00:53 |
Må så vara, Idésprutan, även skyltarna för älgvarning och ojämn väg och påbjuden minimihastighet (vilken nog är 110 att döma vilken hastighet man för hålla för att inte bli påkörd bakifrån) förefaller demonteras. Frågan är vad masarna gör med alla demonterade skyltar? Detta förklarar dock inte frånvaron av samma skylt vid Svinesundsbron.
Gränsbefästningar, tja, kronan tycks inte ens kunna upprätthålla tullkurar vid gränsen. Dolt av den rödmålade byggnaden finns ett f d tullhus som nyligen blivit sålt, enligt en notis hos Statens fastighetsverk.
2007-09-03 kl 20:06:45 |
Överlag är släpphäntheten vid die europäische Reichsgrenzgebiete upprörande. När modern min var liten flicka och åkte till Tyskland på Rödby – Puttgardenleden 1963 strax efter invigningen hade de tyska Grenzpolizisten und Zöll(d)ner automatkarbiner i händerna. Idag vill de inte ens titta på passen på den danska sidan som alltid var betydligt hårdare (mellan Sverige och Danmark var det förstås bara de svenska tullarna som ville kolla p.g.a. de syndigt billigt begärliga varorna som fanns i Danmark, mellan Tyskland – Danmark var det alltid danskarna som var värst även om tyskarna ibland hade koll). När jag åkte tåg mellan Wien – Ljubljana i början av juni kude jag dra en lättnandens suck av nostalgi: Tåget stod stilla i en kvart i Spielfeld-Strauss i Österrike och sedan stod vi stilla lika länge i Maribor i Slovenien, allt detta för att österrikiska och slovenska tullare och även poliser på den slovenska sidan skulle kontrollera att vi verkligen fanns och skulle få lov att komma in i dessa underbara länder. Nästa år försvinner denna gränskontroll och då kommer tågresan ta strax under sex timmar mellan Wien och Laibach… utan gränskontroller.
2007-09-03 kl 21:27:46 |
Hu, så ruskigt!
Hur ska man kunna bli sentimental när ens släktingar inte ens inlåses i den ensliga tågvagnen i timtal i väntan på vidaretransport mot VÄST på väg till föräldrarnas silverbröllop mera? Jag menar, som ingetdera mera förekommer! Nej verkligen.
2007-09-03 kl 22:47:38 |
Nej, låt oss inte bli sentimentala. Sedan 1996 är det tillåtet för medborgare på Madagaskar att resa iväg utan att ha ordnat ett utresevisum i förväg. Emellertid står gränspolisen ännu och kontrollerar att man har visum till landet man ska åka till, för att bespara deras kollegor vid det tilltänkta resmålet besväret att skicka tillbaka den hugade resenären om dennes papper inte är i laga ordning. Men det är ju inget problem för i den fria rörlighetens värld är ju alla välkomna överallt, vad jag förstått.
2007-09-04 kl 0:21:57 |
Precis, Ingenjörn.
Särskilt på mitt skepp, om de stavar som en förnuftig ingenjör och talar om historia framförallt när det gäller svår akne samt viagrapiller. Tycker ingenjörn att dessa ord borde nämnas en gång till, för att förtydliga? Jo, alltså svåra hudåkommor samt penisavund, Ni vet.
Besvärliogt blir det kanske med seden från Antananarivo, men annars roligt nästan jämt!
2007-09-04 kl 12:58:52 |
Själv tycker jag den bästa idén vore att återinföra inrikespassen som fanns i Sverige tills järnvägarna började byggas på 1800-talet. Till att börja med kommer kontroller enbart finnas vid samtliga länsgränser för att sedermera utsträckas till kommungränserna. Polizisten kommer givetvis stå vid kommungränsera för att kontrollera att du är du och att du får lov att finnas och släppas in i kommunen och nåde dig om du angivit att du är 185 cm lång när du egentligen bara är 183 cm. Det ska vara kännbara kontroller så man vet om när man är på väg att göra fel.
2007-09-04 kl 13:08:58 |
Uh, oh. Fara för båd liv och lem, även för dem utan mycket av varje!
När jag var ung och spänstig var jag stolta 1,77 (om jag alltså sträckte upp mig något från puckelhållningen) men när man åldras krymper man ju.
På så vis kan samtidigt åldringsproblemet enkelt lösas!
Man spärrar in hela bunten eftersom de näppeligen är så långa som i passen länge.
Knäppeligen försöker de då att bevisa att de är de och spärras in med remmar runtom direkt, eller anmodas bort till panncentralen.’
Kostnaderna för vård och mat reduceras drastiskt och Sveriges ekonomi är räddad.
2007-09-04 kl 20:45:01 |
De där kosmopoliterna lyckades faktiskt avskaffa passen helt och hållet några år runt förra sekelskiftet. Ett kortlivat experiment som upphörde 1914 då ordning återinfördes.
Jag erinrar mig en köpman som på 1500-talet dömdes till böter av domstolen i Nya Lödöse därför att han hade rest till Lidköping utan att köpa något. Så håller man pli på allmogen.
Detta skulle också skapa arbetstillfällen för alla arbetslösa tullare, nu när tydligen tullväsendet avvecklas. Personliga egenskaper: gnällighet, läsminne, förmåga att klä av med blicken, personkännedom för förbrytare (lämpligen införskaffad genom intensivt serietidningsläsande), och lång nog att se stilig ut i uniform.
Som den ståndaktige civilingenjör jag är, lider jag inte av några av de åkommor frun räknar upp. Till yttermera visso har jag satt upp Kapten Stofils ”Ingen reklam tack” på datorn för att hålla oönskade erbjudanden borta. Samma sak med telefonen. För övrigt, i min profession och med mina intressen kommer man sällan i kontakt med det motsatta könet, varför medikamenterna är tämligen ointressanta även om jag skulle lida av de åkommor de anses bota.
Frun var (är?) alltså en riktig valkyria. Ja, med åldern växer man på fel ställen, särskilt håret. Som tur är spelar det inte så stor roll i det äkta ståndet. Det var väl det som Leibniz tänkte på när han i egenskap av filosof gav en kvinnlig bekant en bröllopspresent bestående av nyttiga föreskrifter, bl. a. att inte upphöra att tvätta sig efter giftermålet. Man kan anmärka att det bästa botemedlet är prevention, dvs undvika att smutsa ned sig och att bli svettig.