I västerled

Jag har varit på resa till rest-Sverige, närmare bestämt Stockholm, som numera förefaller betydligt mindre avsides än den gjorde då jag residerade i Majorna, Göteborg (ja, käre läsare, jag vet att Majorna även finns i Österbotten!).

Avsikten med besöket var, förutom att finna avsättning för en mängd svenska riksdaler, att besöka utställningen ”Tintin till sjöss”, som ägde rum på det Sjöhistoriska museet t o m den 2 mars, vilket jag ej tidigare har haft anledning att besöka, då Majorna förfogar över ett utmärkt sjöfartsmuseum, som emellertid mig veterligen icke hyst någon tintinutställning.

Således anträddes resan med taxi till flygplatsen och därpå ett reguljärflyg av märket Saab till Stockholms flygplats, som är belägen på betryggande avstånd från staden, varför vi tog expresståget till stadens centralstation. Där det förr i tiden fanns en korvkiosk fanns numera endast en hoper fullständigt onödiga bespisningar, och då jag lovat dottern en korv med bröd, i vetskap om att någon halv special inte skulle finnas att uppbringa, tillbringades en väl lång tid letande efter densamma, som till slut återfanns i källarplanet, på återvägen efter en ytterligare lång promenad, föranledd av att Stockholms Spårvägars försäljningskontor flyttat till temporära lokaler med anledning av en säkert helt onödig ombyggnad.

Med buss åkte vi därefter vidare till Slussen. Som den stadsvise läsaren nog förstår, var fordonet belamrat med passagerare långt bortom bristningsgränsen, och resan föreföll oändligt lång. Väl framme fanns det ingen som helst antydan om hur man skulle taga sig till Saltsjöbanans station. Efter en tids letande, återfanns en trappa som ledde till rätt plats, dock svårligen forcerbar med bagage och barnvagn. Ja, det finns en hiss, men den är avgiftsbelagd. Nå, skam den som ger sig, och efter mycket bärande var hela ekipaget nere vid järnvägsstationen.

Saltsjöbanan är inte vad den har varit, bland annat beroende på att stadsstyrelsen har frångått sin vanliga princip att planera bostadsområden för fattigt folk längs tunnelbanelinjerna, och placerat ett sådant område intill Saltsjöbanan, och minst hälften av passagerarna hade detta område som destination; bättre bemedlade föredrar ju som bekant bil numera. Någon första klass eller rökkupé syns inte till heller. Nå, sista biten var tåget tämligen tomt, och man kunde även få en fönsterplats.

Framme i Saltsjöbaden tog vi in på Grand Hôtel, var annars? Hotellet håller ännu relativt hög klass, stofilt sett. Endast ett av rumsfönstren hade blivit ersatt av ett sånt där modärnt treglasfönster, och balkongmöblemenget var sannerligen anno dazumal!

Nästa dag anträddes resan till utställningen. Som det visade sig, är det helt möjligt att förflytta sig i höjdled medelst hiss vid Slussen, om man tar vägen via tunnelbaneplattformen! Givetvis förutsätter detta att man är i besittning av en giltig språvägsbiljett, men det var man ju. Vidareresan med buss var som föregående dag; jag saknade Ro 80:n.

Själva utställningen var självfallet spännande; man hade plockat fram en hel del pertinenta objekt, som t ex en sydslavisk enmansundervattensfarkost, och Bob de Moors teckning av dennes rum på Park Avenue Hotel i Göteborg, som naturligtvis har utsatts för ombyggnad till oigenkännlighet sedan dess. Emellertid rådde fotograferingsförbud.

Sista dagen hade jag definitivt fått nog av bussåkande, och planerat en kortare vandring i närheten av hamnen från vilken färjan hemåt skulle avgå. Spårvägsmuseet har flyttat nu igen och råkar nu finnas just i området! Museet domineras som sig bör av utrangerade fordon, och var riktigt givande. Dottern intresserade sig främst för minitunnelbanan, vilken vi befor tillsammans (nej, inga fotografier finns!).

Slutligen åkte vi hemåt med eftermiddagsfärjan, vilket var premiärtur med dessa fartyg för mig och även övriga familjemedlemmar. Jag konstaterade snabbt att fartyget var en ytterst obehaglig plats. En så självklar sak som ett bibliotek och skrivrum, där man i lugn och ro kan betrakta det förbiglidande landskapet med en god bok, och eventuellt en lättgrogg och cigarr, saknades helt! En sådan lapsus skulle aldrig Hindenburgs konstruktör ha gjort sig skyldig till! Nej, ska det vara så här kan man lika gärna flyga flygmaskin.