Smygprishöjning

Nu har man höjt priset i smyg igen. I drickaautomaten på jobbet har priset gått upp med 11 % över en natt! Detta motsvarar konsumentprisindexets ökning sedan mars 2002, och kom inte och påstå att det var sex år sedan de höjde senast. Givetvis gör man detta i smyg så att ingen ska märka något. Det skulle aldrig ha hänt på markens tid.

Matpriserna

Enligt nyheter från Storbritannien slänger brittiska medborgare bort 18 procent av den mat de köper, större delen helt ätlig och/eller oöppnad, till ett värde av 10 miljarder pund per år. Man tar sig för pannan; i detta hushåll slängs endast undantagsvis någonting och då i komposten. Om dessa slösmarodörer åtminstone kunde föda upp grisar med maten.

Matpriserna måste höjas ordentligt så allmogen lär sig sätta värde på livsmedlen. Av någon anledning, säkert en konspiration, har de styrande istället beslutat att subventionera livsmedel genom relativa skattelättnader. Avgå näringsministern!

Ajöss Esso

Så nu kan man inte tanka på gamla hederliga Esso längre. Stadens centralt belägna Essotapp har skyltats om till St1. Har inte de där klåfingrarna förstått betydelsen av inarbetade varumärken?! Man skulle klå upp dem. Nå, vi har ju fortfarande kvar gamla hederliga Shell och framförallt Teboil, tills de nu också kommer på något nytt löjligt namn.

Olja kostar idag 0,56 €/liter på världsmarknaden. Detaljhandelspriset för 95-oktans bensin är omkring 1,60 €/liter. Man får vara glad att bensinpriset inte fördubblas i samma takt som råvaran, då hade man knappt råd att fylla cigarettändaren.

Förresten, om jag promenerar in i en bensintappsbyggnad så ser jag ofta ett flertal flaskor med motorolja, där den syntetiska oljan ska vara bättre än den naturliga. Men varför säljer de inte syntetisk bensin? Det var ju en storindustri t ex i Tyskland under första halvan av 1940-talet. Det måste ligga en kosmopolitisk konspiration bakom syntbensinens försvinnande.

Guldmyntfotspår

Apor kan lära sig förstå vad pengar är, läser jag i dagens tidnings lätta sidor. Å andra sidan såg jag nyss ett TV-program där det förklaras att ingen riktigt förstår vad pengar är. Hursomhelst väcker pengar känslor, som man visst brukar skriva nuförtiden. Förändringar är besvärliga: tänk bara hur Åsa-Nisse envist kallade kronorna för riksdaler ännu nittio år efter den skandinaviska myntunionens tillkomst. Själv minns jag ännu ett- två- och stora femöresmynt. Jag sparade några och putsade dem med Häxans kopparputs, tyvärr utan någon större framgång. Tio-, tjugofem- och femtioöringar var i jämförelse inte lika spännande, och har dessutom försvunnit förutom ersatz-femtioöringarna som ingen verkar bry sig om. Enkronorna är väl det enda som är sig likt, åtminstone vad gäller form och storlek. Tvåkronorna är ännu giltiga betalningsmedel, men jag har då aldrig sett någon sådan utom hos samlare. Femkronorna var sällsynta på min tid, men har blivit populära som ersättare för femkronorssedeln, som jag minns som en typisk morföräldrabesöksgåva. Sedan har ju den guldliknande tiokronan tillkommit i stället för motsvarande sedel. Ja, det är mycket nytt.

Med tanke på hur penningvärdet urholkas höjde man ju på ögonbrynen när tiotusenkronorssedeln avskaffades 1991, just som allmänhetens löner börjat överträffa dess värde. Själv har jag aldrig ens använt någon sådan; man förutsätts ju numera tydligen knalla omkring med buntar av småsedlar på fickan. Vilken smälek! Man borde ha anordnat folkomröstning för ett sådant tilltag. I det här landet har däremot sedlarna hyfsade valörer: jag betalade nyss en bil med två sedlar.

Förr i tiden var ju också mynten värda någonting, vilket man t ex kan konstatera vid ett besök på Falu gruvmuseum och dess kopparplåtar. Problemet är ju att metallvärdet går hit och dit så det är bara tur om myntvärdet är det som är präglat på mynten. Nå, om man räknar med dagens metallpriser kommer man snabbt fram till att ett 2-euromynt skulle ha följande värde i respektive material:

• guld: 31,95 €
• silver: 0,34 €
• koppar: 0,0043 €

Med andra ord: kopparmynten skulle än idag bli rätt stora för att ha något värde.

Avantgardelandet

En av mina kommentatorer åpekade att Finland kulturellt sett ligger ett antal år efter Restsverige i utvecklingen, vilken jag som sann stofil med nöje kan bekräfta. Emellertid ligger Finland före Sverige på åtskilliga politiska områden:

• Avdragsrätt för fackföreningsavgift
• Republik
• Kortare arbetsvecka (enligt kollektivavtal)
• Monetärt unionsdeltagande
• Federation (lite i alla fall)
• Full lön vid sjukdom (enligt kollektivavtal)
• Två officiella språk
• Trafikförsäkring som betalas av fordonsägarna och inte subventioneras av alla skattebetalare
• Kortare affärstider (gammalt krav från handelsarbetarna i Restsverige)
• Skatt på förmögenhet och arv, mindre skatt på arbete och konsumtion
• Biltåg
• Starkare öl i affärerna

Med hänsyn till ovanstående punkter kan det förefalla märkligt att det är Restsverige och inte Finland som huvudsakligen har haft arbetarregeringar under senare generationer.

Skit i förgasarn

Äntligen kan man få tillfälle att använda detta klassiska uttryck i dessa insprutningstider. Jag har nämligen inköpt en enklare bruksbil av gammal god finsk kvalitet, en Saab 900c. ”c” står där för ”carburator”, det vill säga förgasare. Det finns ju som bekant otaliga bilmodeller som är försedda med suffixet ”e” eller ”i” för att understryka att motorn är försedd med elektronisk bränsleinsprutning, men Saab gör tvärtom och påpekar att motorn använder sig av en gammal hederlig förgasare. Lyxutrustningen består av eluppvärmd förarstol, dimbakljus och styrningsservo. Strålkastarna får man tända och släcka själv, blev jag snart varse.
Som framgår av tillverkningsnumret är bilen tillverkad i Nystad och är av årgång 1989. Den har haft en ägare, en numera äldre dam som köpte bilen ny här i staden, och den har alltid underhållits av samma märkesverkstad. Ett riktigt fynd kort sagt!
Det första man gör när man köpt en bil är ju att man läser igenom all dokumentation, vilket gick ganska fort. Instruktionsböckerna var korta på den tiden (80 sidor) och stora delar av innehållet beskriver finesser som jag inte har (farthållare, soltak, centrallås, varvräknare, turbo, automatlåda, läderklädsel, insprutning…).
Lite förvånad blev jag emellertid över att instruktionsboken inte alls behandlade just denna 900-modell. Förklaringen är helt enkelt att 900c dåmera inte längre såldes i Sverige på grund av nya lagbestämmelser. Det har tillverkaren ansett vara en ursäkt för att dess instruktionsbok endast föreligger i finsk språkdräkt, vilket förklaras i ett medföljande lösblad:

SCAN AUTO 13.09.1988
ÄRADE KUND,
Denna instruktionsbok behandlar de modeller som erbjuds i Sverige. Den beskriver därför endast motorer utrustade med katalysator.
Beträffande tekniska data för förgasarmotor och övriga icke-katalysatormodeller, se bifogade finska upplaga.
Oy Scan-Auto Ab.

Tyvärr har den bifogade finska upplagan gått förlorad. Jag får väl försöka spåra upp en faksimilupplaga.

Med hopp om bättring

En sommardag vid fjorton års ålder befann jag mig på en biltur med morsan genom Dalsland, en inom parentes sagt ovanlig tilldragelse. Under denna biltur inträffade något nytt och ytterst obehagligt: jag började nysa infernaliskt och fick sveda och värk i ögonen. Pollenallergi hade brutit ut, och denna skulle envist hemsöka mig sommar efter sommar. Jag sprang hos allehanda doktorer och fick allehanda mediciner som möjligen hjälpte en aning. Vid något tillfälle konstaterades att jag hade fått allergi mot gräspollen. Jag som redan är överkänslig för och lider av överdriven värme hade alltså fått sten på bördan. Helst hade jag velat gå i ide under sommaren, utom då moln och regn lindrade besvären något.
Läkarvetenskapen, hur mycket pengar den än kostar, är ju som bekant föga framgångsrik vad gäller att komma åt dylika kroniska besvär, och koncentrerar sig på att lindra symptomen. Undrar hur de gör på andra planeter?
Emellertid, ibland finns det hopp om bättring. Efter cirka femton hårda år började besvären avta alldeles av sig själva. Vid det här laget behöver jag inte längre ha någon medicin på lager och störningarna inskränker sig till lite grus i ögonen, som just nu. Inte för att jag vet hur det har gått till. Fast man vet ju aldrig om man får ett återfall.

Om Andra Världskriget hade varit en designtävling 2

Större bild

Här är ett till exempel på den designkänsla som kännetecknade åtminstone vissa axelmakter. Se bara på monokeln och Lugerpistolen, och jämför med de inträngande barbarerna från öst.

Revolutionärt nej

Min revolutionäre farbror ringde upp mig nyss, ba-samtal från Vientiane, för att jubla över dagens goda nyheter från Irland. Ja, ibland får man märkliga bundsförvanter i kampen mot kosmopoliterna. Annars har han varit rätt sur på irländarna på sistone, sedan de gav upp den väpnade kampen häromåret. På den tiden brukade jag reta honom för att den väpnade kampen ju var amerikafinansierad, på tal om märkliga bundsförvanter.
Att vientianeregimen skulle ha finansierat nejsidans kampanjer för att européerna ska fortsätta att slåss inbördes och därmed hindra deras möjligheter till världsdomination är bara imperialistiska lögner, säger farbror. De har tydligen inte ens någon ambassad i Irland.
Farbror fortsatte sedan med utläggningar om hur lätt det är att sätta stopp för reaktionära samhällsförändringar med hjälp av folkomröstningar. Man får väl vara glad för hans skull, när han för en gångs skull är i fas med folkmajoriteten. Efter att ha hört på farbrors svada ett tag börjar det emellertid bli ganska tröttsamt. För att bringa honom ur spår, avbryter jag honom:
- ”Men hördu farbror, annars brukar du ju prata om hur det revolutionära målet är staternas upplösning och hela planeten ska utgöra en gränslös enhet. Borde ni då inte stödja de konkreta steg som tas?”
Det blev tyst några sekunder, och sedan:
- ”Du har tamejfan INGENTING mellan örona. Det är ju för fan EFTER revolutionen!”

Dumskallarnas sammansvärjning, del 4

Ja, utbetalningen från Televerket har blivit liggande, i väntan på att en motsvarande utbetalning till fru civilingenjörskan ska dyka upp. Detta har märkligt nog inte inträffat, trots att vi hade samma sorts abonnemang och avslutade desamma samtidigt. Hur underliga är Televerkets vägar!

En annan följetong utgörs ju av Försäkringskassans kringkastning. När jag för n:te gången ringer upp dem och köar i tjugo minuter så får jag besked om att man har genomfört en omorganisation. Vi handhas numera inte av unionskontoret i Malmö, utan av det nyinrättade finlandskontoret i Haparanda (kassans synes vara geografistyrd!). Ett par dagar senare rings jag upp av en dam med tornedalsdialekt (tror jag) på haparandakontoret som meddelar att hon just har fått in en låda med papper från Malmö och håller på att sätta sig in i vårt fall. Efter att jag har gått igenom fallet så lovar hon att sända mig några blanketter att fylla i. Dessa anlände med posten endast två arbetsdagar senare, och returnerades ofördröjligen ifyllda till Haparanda (20-gramsbrev härifrån till Sverige frankeras med inrikesporto – hör upp svenska postverket!). Därmed börjar det hända saker: mars månads barnbidrag anländer till fruns svenska bankkonto blott tre arbetsdagar senare! Nu återstår det bara mars, april och maj månads föräldrapenning innan vi börjar bli kvitt. De är effektiva där i Tornedalen. Det måste vara ljusöverskottet?!