Fluorescerande orange

Teknikens värld, eller om det nu var Teknik för alla, eller Motor eller Vi bilägare, publicerade en gång en illustrerad artikel som påvisade att bilar målade i fluorescerande orange syntes bäst. Andraplatsen innehades av den vita färgen och svart kom sist. En av illustrationerna visade en Mercedes i fluorescerande orange. Själva fluorescensen torde ha bortfallit i tidskriftens färgtryck.
Nu verkar orangemålade bilar vara rätt sällsynta, särskilt sedan Televerkets och Statens Järnvägars upplösning.
Artikeln väcker hursomhelst många frågor som kanske fordonsintresserade läsare kunde illuminera. Varför just orange och inte t ex turkos? Hur utförs själva fluorescensen och hur hållbar är den? Varför ser man sällan eller aldrig några fluorescerande bilar trots att dessa måste vara säkrare? Jag menar, fluorescerande orange verkar mest handla om skyddsvästar nuförtiden, men sådana hjälper ju inte om man sitter inuti bilen, möjligen om man har fått punktering och måste byta hjul på motorvägen. Ska jag måla om cykeln i fluorescerande orange? Färgen finns ju att köpa i handeln. I så fall, varför tiger NTF och Vägförvaltningen om detta? Är det en konspiration?

Märklig Märklin

Handelsbladet skriver att märklinarbetarna står inför massiva lönesänkningar, närmare bestämt 20 procent eller upp till 600 €. Uppenbarligen är de redan nu inte alltför högavlönade, men så är väl prisnivån i småstaden Göppingen inte så mycket att klaga på. Undrar hur stora personalrabatter de har?
Hursomhelst är det märkligt att ett så välrenommerat företag inte kan få ändarna att mötas, utan snarare har drabbats av eld i ömse ändar. Detta trots att en nybörjarsats år 1959 kostade 75 kr och nu 1.050 kr, vilket som synes överstiger konsumentprisindexets utveckling under samma tid.
I och för sig ser min brorson ut som ett levande frågetecken när jag för Märklin på tal. Kanske en folkupplysningskampanj är av nöden?

Stofil modernism – spårväg

Nu ska jag inte klaga på värmeböljan utan i stället behandla ämnet stofil modernism. Ett utmärkt exempel därpå är nedläggningen av spårvägsnäten i våra städer. Dessa (nedläggningarna) ansågs då vara högst moderna men idag torde spårvägsnedläggningar anses som ytterst bakåtsträvande.

Till exempel nedlades ju alla spårvägar i Sverige utom de i Göteborg, Norrköping och en linje i Stockholm som blev kvar med hänvisning till det dåliga vägnätet (jag förstår inte att man inte rev upp spåren och lade en bussgata på banvallen?!).

I Finland fanns det bara tre spårvägsnät, varav ett nedlades och ett förlorades till ryssarna, som, tvärtemot gängse praxis, nedlade detsamma bara några år senare. Nu pratas det i stället om att återanlägga spårvägen i Åbo.

I Frankrike fanns till slut tre spårvägar kvar efter 1971: Lille-Roubaix-Tourcoing, Marseille (en linje) och Saint-Étienne. Emellertid, från 1985 skjuter spårvägar upp som svampar ur jorden.

I Tyskland satte däremot en folkomröstning stopp för återuppbyggnaden av spårvägen mellan Frankfurt an der Oder och dess numera polska östra förstad.

Slät-kopp-kaffe-indexet

Ekonomiskt bildade läsare är kanske bekanta med The Economists hamburgarindex, där priset för en viss sorts hamburgare jämförs mellan olika valutaområden. Om man nu som jag endast äter hamburgare om någon annan betalar så är jämförelsen emellertid intetsägande. Men, vad gör jag ofta och särskilt när jag är ute och reser? Beställer en slät kopp kaffe givetvis. Således finns det goda förutsättningar att förverkliga ett slät-kopp-kaffe-index!

På sistone har jag noga bokfört priserna på en slät kopp kaffe här i staden med omnejd i allt från slabbiga syltor till finare kaféer. Resultatet är att priset varierar mellan 1,50 och 2,00 €.

Naturligtvis är ju kopparna inte helt jämförbara; ibland kostar påtår extra, kopparna är olika stora, men låt oss inte krångla till det för mycket. Kaffebönorna kostar för övrigt bara omkring 5 cent per kopp, så det mesta är ju kringkostnader.

Nu när det är dags för semester ska jag förmedla mina kaffeprisobservationer, och mina ärade läsare inbjudes härmed att förmedla sina!

PS. En jämförelsehamburgare kostar 4,40 € hos stadens hamburgarspecialist, som dessutom erbjuder kaffe för 1,50 €.

Nokianen 3

Då var det fixat. Igår köpte jag ett par Nokian Ultra Tour 2 och idag monterade och riktade jag dem. Modellen är avsedd för väg- och terrängcykling men duger nog för stadscykling också. Slangarna behöll jag, de är ändå färskare än de gamla däcken. Den bakre var av märket Continental, och den främre oläslig. Cykelns framträdande blir förstås något förändrat eftersom Nokiadäcken är helsvarta, men det kan man nog leva med. Det ska bli skönt att börja cykla igen.

Cykeln har alltid stått i garage och ser ännu rätt fin ut efter tio år, med undantag för baknavet och dess infästningar som förefaller bestå av ett flertal galvaniska element. Så går det när man anlitar japanska underleverantörer.

Guldmyntfotspår 2

Kanske svenska kronans värde är stabilare än man tror om man räknar om till öre. Den 27 maj 1873 infördes guldmyntfoten i Sverige, och 1 kg guld var då lika med 2 480 kr. Just nu är guldpriset omkring 180 000 kr.

Apropå de gamla kopparmynten så kostar kopparn nu omkring 50 kr/kg. Således skulle den 10-kilos kopparplåt som en gång tjänade som mynt vara värt 500 kr idag. Läsaren kan själv räkna ut hur många sådana det krävs för att köpa en bil. Inte att undra på att Sverige var först i Europa med papperspengar.

Pakistanska investerare i upplopp

Financial Times skriver att arga investerare går bärsärkagång i Karachi. De är arga eftersom de har förlorat pengar på börsen.
Annat är det i Sverige. Där nöjer man sig med att skriva kommentarer om dumma analytiker i Dagens Industri.

Rost-Åland

Rost fascinerar, inte bara i Restsverige. På Åland har Motorportalen samlat på bilder av skogsfynd. Se och njut!

Part per miljon

Jag noterar att de där PPM nog fick sin förkortning från en lämplig måttenhet (en miljondel) för att beskriva pensionskapitalets värdeökning när de har hand om detsamma. Mina pengar har legat i soffliggarfonden i alla år, och idag kan man konstatera att under detta året har hälften av alla tidigare års sammanlagda värdeökning gått upp i rök. Det är dags att flytta på kapitalet till säkrare platser illa kvickt skulle jag tro.

Nokianen 2

Min mormors gamla cykel har ännu kvar sina Trelleborg-däck även om gummit blir allt torrare. Emellertid, de senaste tjugo åren eller så har man i svenska cykelaffärer, om man velat köpa ett däck eller en slang, ofelbart erbjudits märket ”Golden Boy”. Inget för homofober alltså. Men vilken imponerande marknadspenetration. Till och med min exklusiva Skeppshultcykel är försedd med dessa däck (med gul kant), som faktiskt har hållit i tio år, fast gummit numera liknar en miniatyrbikaka.
Golden Boy tillverkas av Shinko i Korea. Man får väl anta att koncernen som vanligt är även tillverkar andra gummivaror, som till exempel gummistövlar och regnrockar, kanske under namnet ”Golden Shower”.
Nå, nu är det dags att skaffa nya däck, och den här gången ska det bli Nokiadäck. Bara de finns i rätt storlek.