Dyrt och dyrt 3

Varenda vettig människa här i Finland vet hur matpriserna ryker i höjden. Senast igår såg jag ett ungt par klaga över prisstegringarna i TV-nyheterna. Särskild orsak är införandet av den gemensamma valutan i fysisk form den 1 januari 2002.
Jag ska nu visa precis hur mycket enskilda livsmedel har gått upp, med hjälp av ett annonsblad från S-market i Pyhäjoki daterat den 13 juni 2001. S-market är en konsumentägd affärskedja i Finland, ungefär som Kooperativa i Sverige, men inriktad på fattigt folk. Därpå har jag noterat aktuella priser hos S-market på Salutorget i Åbo. Jag räknar om markpriserna från 2001 till € och anger den procentuella höjningen. Ett par priser har jag inte hittat, ett par är tveksamma, så jag har angett alternativ. Resultat:

• Sprite 1,5 l, 2-pack, då: 3,35, nu 4,35, +30 %
• Coca-Cola, 1,5 l, 2-pack, då 3,35, nu 3,29. -2 %
• Karhu öl, 0,33 l, 6-pack, då 6,71, nu 7,39, +10 %
• Karhu öl, 0,33 l, 12-pack, då 13,42, nu 12,49, -7 %
• Rainbow apelsindryck, 1 l, då 0,64, nu 0,75, +17 %
• Rainbow äppeldryck, 1 l, då 0,66, nu 0,75, +14 %
• Taloussokeri strösocker, 1 kg, då 0,99, nu 0,99, 0 %
• Vetemjöl, 2 kg, då 0,66/kg, nu 0,5/kg, -25 % (eller 0,70/kg, +6 %)
• Töysän korput (skorpor), 600 g, då 2,19, nu 2,29, +5 %
• Fazerin vohvelit (fyllda kex), 325 g, då 2,17, nu (av märket Vanajan) 1,69, -22 %
• Rainbow kryddsill, 600/275 g, då 2,00, nu 2,25, +12 %
• Rainbow restaurant-sillfilé, 850/500 g, då 2,84, nu 3,35, +18 %
• Kulta-Katriina kaffe, 500 g, då 2,17, nu 2,45, +13 %
• Juhlamokka kaffe, 500 g, då 2,67, nu 2,69, +1 %
• Rainbow pillimehut (sugrörssaft), 2 dl, då 0,25, nu 0,25, 0 % (eller 0,55, +118 %)

Enligt statistikcentralen har levnadskostnadindex under samma tid ökat med 12 %, men statistiken ljuger, det vet vi ju. Se bara på hur Sprite har gått upp med 30 % ovan! Fast jag skulle behöva bättre exempel, de är misstänkt bortsopade från nätet.

Finns det några menlösa barn här?

Menlösa barns dag (menl. b. d.) inträffade i förrgår. Tyvärr var jag på resa och kunde inte uppmärksamma den. I Sverige har visst dagen avskaffats, men här i Finland högtidlighålls den alltjämt.
Men inte känner jag till några menlösa barn, men vissa kan visst få men för livet.
Som vanligt har SAOB mycket att tillföra: ”Han var ingalunda en menlös nolla.”

Hjulgröten

På 1600-talet kunde man äta hjulgröt, men modernisterna har numera strukit h-et. Se vidare SAOB. Där kan man läsa om ”de dödas julnatts­mässa, gudstjänst som enl. äldre folktro de döda hålla i kyrkan under julnatten”. Det måtte bli trångt i kyrkan under den mässan, för de döda blir ju bara fler och fler.
Nå, får jag bjuda på ett par julrim som jag skämtsamt brukade undfägna Majornas polismästare med i tiden:
Här vi fira jul med sången och skinkan
Det är inte lika kul för fången i finkan
Snön lyser vit kring knuten
Den ende som sover är snuten
Den som är en inbiten serietidningsläsare kanske kan identifiera citaten!

Vintersolstånd

Jaha, 14:04 idag finsk tid inträffade ännu ett vintersolstånd.
På tal om det begriper jag inte varför det har blivit sån uppståndelse kring såna där mediciner mot impotens. Har verkligen den manliga delen av mänskligheten blivit så förslappad att fler än någon procent av densamma behöver sådant? Inte konstigt att även fruntimren blir homosexuella nuförtiden. Vart är vi på väg? Till något i stil med filmen Wall-E?
Själv har jag snarare motsatt problem: jag skulle närmast behöva något medikament som gör att jag inte reagerar kroppsligen i fel situationer.

Slött ljus

Så här i mörka tider när vintersolståndet står för dörren, borde vi göra något åt naturlagarna. Tänk på alla konstanter, Boltzmann, pi och vad de heter, som har värden som man omöjligt kan komma ihåg och som ibland inte ens är rationella tal. Framförallt måste vi göra något åt ljuset snigelhastighet. Ljuset rör sig med ynka 300 000 km/s och har sedan urminnes tider inte kunnat hålla jämna steg med universums utvidgning. De är som om en sköldpadda skulle springa ikapp med en hare. Att nu ingenting kan färdas fortare än ljuset sätter ju också en hämsko på våra kontakter med andra civilisationer. Bara att skicka ett radiomeddelande till Alpha centauri, om det nu fanns någon civilisation där borta, skulle kräva över åtta år för att vi skulle få något svar. För att inte tala om hur lång tid det skulle ta att resa dit. Vi kan inte ens se mer än en liten del av universum eftersom ljuset från avlägsnare delar inte har hunnit hit sedan skapelsen.
Läsaren kanske undrar exakt hur jag har tänkt mig komma tillrätta med de ointelligent designade naturlagarna? Ja, det är en svår fråga. Kanske åkalla de högre makterna. De brukar förstås ofta framhålla sin ofelbarhet, så det är nog lönlöst att få dem att ändra sig. Någon annan idé? Fråga i ”Filosofiska rummet”?

Hur man köper musikinstrument

Det hände sig när jag var ung och nybliven ingenjör (inte civilingenjör) att jag bestämde mig för att lära mig spela gitarr. Varför inte dragspel eller piano, frågar sig läsaren. Det har sina randiga skäl och rutiga orsaker som jag inte behöver orda mer om här.
I vilket fall så gick jag in en musikaffär i Alingsås (varför Alingsås? Det hade också sina skäl). Först hamnade jag på klaviaturavdelningen, där den äldre herre som bemannade affären snabbt uppmanade mig att inte röra vid instrumenten. Jag hade försökt trycka på strömbrytaren till en elorgel. När jag ändå hade herrns fulla uppmärksamhet framförde jag min önskan om att inhandla en akustisk gitarr. Han förde mig då till strängavdelningen där jag fick pröva att spela lite på en av gitarrerna. Jag förhörde mig om priset, som var lite utom räckhåll för min dåvarande plånbok, och jag sade att jag skulle återkomma när jag hade ett tillräckligt belopp tillgängligt. Då tog herrn genast gitarren ur händerna på mig och hängde åter upp den med orden ”Jaha, då hänger vi tillbaka den på väggen”. Jag fann för gott att lämna affären, och då fick jag avskedshälsningen ”Trodde väl det!”.
Ett par månader senare hade jag sparat ihop till en gitarr och gick då och köpte en, fast naturligtvis i en annan affär.

Hur man inte kommer in vid järnvägen

Jag ordnade en del av mitt personliga arkiv häromdagen, och hittade då några planscher jag gjorde i min ungdom, innehållande grafiska tidtabeller för min planerade modelljärnväg och trafikintensiteten för persontrafiken på alla järnvägar i Sverige och Norge (dock inte Finland märkligt nog). Jag var en riktig järnvägsentusiast på den tiden och försökte förstås komma in vid järnvägen, som dåförtiden huvudsakligen var organiserad som Statens Järnvägar med 40 000 anställda.
Mitt första försök lyckades såtillvida att jag fick en praktikplats som grundskoleelev. Senare sökte jag en anställning som vagnsstädare, vilket må synas märkligt för en man i min ställning, men då gick jag ännu i gymnasieskolan och var inte ens ingenjör. Efter att ha lämnat in ansökan gick jag personligen till det ansvariga kontoret för att förhöra mig om hur det hela fortlöpte. Uppenbarligen var järnvägsentusiasm ingen större merit; rekryteraren visade mig två pappershögar, den ena betydligt högre än den andra. Den högre högen innehöll ansökningar från personer som saknade professionell erfarenhet av städning och därmed sorterats ut omedelbart. Så något städjobb blev det inte. Ett par år senare, när efterfrågan på ingenjörer var låg, sökte jag jobb som biljettförsäljare. Då kom jag till intervju, men intervjuaren tyckte att med mina kvalifikationer skulle jag snart hitta ett bättre jobb och han ville hellre anställa någon som kunde förmodas stanna kvar en längre tid. Det kan man kanske tycka, men ser man strategiskt på saken så kan man ju börja på golvet och arbeta sig uppåt.
Sensmoral: sök arbete inom det man är utbildad som, annars har man ingen chans i konkurrensen.
Naturligtvis sökte jag mest arbete av teknisk natur. Två gånger sökte jag jobb som lokförare, men fick avslag. Den ena gången fick jag motiveringen att min ”personlighetstyp” inte passade, något som än idag sätter myror i mitt huvud. Inte tycker jag att det är någon större skillnad på att vara lokförare och biografmaskinist, vilket jag extraarbetat som i åratal. Å andra sidan kanske det var lika bra, med tanke på mina återkommande sömnlöshetsperioder.
De flesta personalrekryterare man träffar är hövliga, så även om de tycker illa om en från det ögonblick man träder in i rummet, så låtsas de inte om det utan genomför intervjun fast de anser den vara ett slöseri med tid. Undantag finns dock. När jag sökte ett arbete med elteknisk inriktning så tog intervjun en obehaglig vändning: jag ombads återkomma med skriftliga intyg på allting jag påstod mig ha gjort och inte gjort. Jag ordnade snabbt fram sådana intyg, men när jag hörde av mig för att få en ny intervjutid fick jag svaret att jag inte behövde komma dit igen, med eller utan papper.
Uppenbarligen finns det så många järnvägsentusiaster att järnvägsförvaltningen kan välja och vraka mellan dem, så det är inte lätt att komma in vid järnvägen. En del jobbar till och med på sin fritid med att driva museijärnvägar och liknande, men det har jag i stort sett inte försökt mig på.
Det hela slutade med att jag fick ett ingenjörsarbete i Saab-Scaniakoncernen.
När jag så småningom utbildade mig till civilingenjör gjorde jag mitt examensarbete hos en utländsk järnvägsförvaltning. Resultatet kunde ha blivit bättre, men spännande var det. Åter i Sverige försökte jag åter få anställning hos det som var kvar av Statens Järnvägar samt vissa avstyckade organisationer, men åter utan framgång. I stället fick jag en dag ett brev från en avdelningschef på Volvo som undrade om jag kunde tänka mig att arbeta på hans avdelning. Denna sirensång förde mig åter in i fordonsindustrin, och numera arbetar jag inom finansindustrin. Så kan det gå.

Dyrt och dyrt 2

I Sverige kostar det 1.500 kr (ca 150 €) att ansöka om medborgarskap. I Tyskland kostar det 255 € och i Finland 400 €. Finska byråkrater är visst dyra i drift. Nå, vi har gott om tid att spara ihop beloppet, minst fem år till.

Självständighetsdagen

Idag firar vi (jag med familj) självständighetsdagen för första gången. Och om två år blir det ännu roligare, när den inträffar på en måndag, så även undertecknad är ledig.

Röd stjärna över östra rikshalvan

Nu har den röda stjärnan åkt upp i vardagsrumsfönstret igen. Det är fru civilingenjörskan som köpte den för några år sedan. Ja, visserligen är hon fostrad av proletariatets diktatur, men nog borde man ta seden dit man kommer. Här fick ju rödingarna sina fiskar varma både 1918 och 1940. Att den röda färgen skulle ha något att göra med den förestående högtiden och högre makter än proletariatet, ska man tro på det?