Jag har drabbats av förkylning, och kommer därmed in i ett något melankoliskt tillstånd. Därmed ska jag avslöja en gång när jag bröt mot lagen.
Vanligen ser jag rött när jag ser någon fuskare ignorera ett stoppljus; det må vara en sjökapten, fotgängare, lokförare, cyklist eller vem som helst. Emellertid inträffade det en gång i unga år att jag gav mig ut på en nattlig cykelresa i göteborgsområdet. När jag nådde korsningen mellan Torslandavägen, Jordfallsvägen och Kungälvsvägen på Hisingens nordostspets c:a 03:00 lyste det rött för mig. Jag väntade, och det fortfor att lysa rött flera minuter. Ingen trafik för övrigt. Till slut, när jag tröttnat på att vänta, tog jag risken och fortsatte min färd framåt utan vidare intermezzon.
Som tur är kunde jag avhålla mig från att fortsätta på den kriminella banan trots att jag överskridit en gräns.
2009-05-11 kl 22:26:47 |
Häftigt om du stått kvar än! Nobelpris i laglydnad
2009-05-12 kl 20:16:54 |
Jodå, bäste Gubbe, men jag misstänker att jag utsatts för ett modernistiskt practical joke. Man har som kanske bekant infört så kallade sensorer vid trafikljusen som känner av om det kommer något fordon, och i så fall aktiverar trafiksignalsomställningsmekanismen. Men eftersom jag körde cykel så reagerade inte den förmodligen okänsliga sensorn.
Ergo: jag hade bara behövt vänta på att en bil skulle dyka upp.
2009-05-12 kl 20:20:52 |
Civing.
Men det ”bara” hade ju kunnat pågå i timmar, innan någon fyrhjuling hade haft vett att dyka upp?!
Nej, det där var inte lagbrott, det var helt enkelt sunt förnuft!
2009-05-12 kl 20:34:20 |
Tack för de värmande orden, bästa fru Nina. Då kan jag andas igen.
2009-05-12 kl 21:26:33 |
Civing.
Varsågod, det skrev jag så gärna.
2009-05-12 kl 21:51:41 |
Kanske det kommer mer avslöjanden. Jag kan inte förstå varför bikten avskaffades här. Där väl den där rackarns Luthers fel som vanligt.
2009-05-13 kl 0:28:34 |
Bäste Civing, även om också övertecknad har sina synpunkter på den rackarns Luther, är tacksamheten över den avskaffade bikten tämligen stor.
Dels för att vissa bikter alldeles avgjort icke hade varit anpassade för en ärkestofils öron.
Men även för att steget från egenbikt till bekännandet av nästans synder enligt Oxfordmodell, inte torde vara så långt för vissa lågtstående varelser.
Vill han – verkligen – att Oxfordrörelsen ska komma i ropet igen?
Vi har ju knappt hunnit slippa ifrån dess vetgiriga medlemmar!